På måndagskvällen skrev bandmedlemmarna, som Dolores bildade The Cranberries med på Irland 1989, en hälsning till deras bortgångna vän och kollega på Twitter: ”Världen har förlorat en sann artist idag”.

Även Irlands president förklarade hennes frånfälle som en stor förlust för landet.

Jag har inte haft någon direkt nära relation till The Cranberries musik, men blev som alla andra bedrövad av att ännu en rockartist dör alldeles för ung. Finns det ens något yrke som är farligare för hälsan, kan man undra?

I alla minnesord om henne återkommer de flesta till en och samma sak: Rösten

Jonna Sima

Likheterna med en annan av 1990-talets stora rocksångare, Chris Cornell i The Soundgarden, som hittades död på ett hotellrum förra våren, är också påtagliga.

Båda artisterna hade en bakgrund med depressioner och självskadebeteende.

Dolores O’Riordan gick förra året ut och berättade om att hon blivit diagnostiserad med bipolär sjukdom och ställde även in den pågående comebackturnén med The Cranberries av hälsoskäl.

I alla minnesord om henne återkommer de flesta till en och samma sak: Rösten.

Framför allt är det en av The Cranberries låtar som gjorts odödlig tack vare Dolores O’Riordans sköra och på samma gång känsloladdade och kraftfulla röst.

Jag minns mycket väl när jag hörde ”Zombie” första gången under det magiska rockåret 1994.

Låten gick direkt in i bröstet på en depressiv tonåring som tampades med dåligt självförtroende, ätstörningar och den skavande känslan av att inte passa in och känna sig missförstådd.

Jag hade ”Zombie” på ett kassettband och lyssnade om och om igen.

“But you see, it’s not me
It’s not my family
In your head, in your head, they are fighting
With their tanks, and their bombs
And their bombs, and their guns
In your head, in your head they are crying”

Den handlade ju om mig!

Demonerna som stred i mitt huvud, och zombien som blev en symbol för den oförstående omgivningen.

Men det här var också när MTV fortfarande var en musikkanal. Plötsligt visades ”Zombie”-videon dygnet runt och skildrade något helt annat.

Svartvita bilder på unga pojkar som springer bland ruiner och tungt beväpnad militär, muralmålningar med politiska budskap – och inklippsbilder på en guldmålad Dolores stående framför ett stort kors.

Det blev ganska tydligt att i alla fall videon skildrar konflikten om Nordirland, ett slags lågintensivt inbördeskrig mellan protestanter och katoliker som pågick fram till vapenvilan 1997.

I efterhand har jag också fått veta att videon gjordes till minne av två unga pojkar som dödades av en IRA-bomb i Storbritannien.

I går spelades återigen ”Zombie” överallt, men nu som musiksättning till nyheten om Dolores O’Riordan tragiska dödsfall. Det är slående hur tidlös den känns, även 24 år senare.

Och fortfarande tycker jag att det är en av de mest kraftfulla poplåtar som gjorts om när det river och sliter i själen.