”Att betala skatt är ett sätt att hjälpas åt”.

Orden är Bamses när han tydligt förklarar skatternas funktion i en tecknad serie som för några år sedan fick många Moderater att gå i taket.

Lika tydlig fast med motsatt budskap är nu Stockholms läns moderata landstingsråd Irene Svenonius när hon i Moderaternas partitidning säger: ”Jag flyttade från Stockholms stad när Socialdemokraterna höjde skatten”!

Och just här, och redan nu, kan vi hitta den politiska motsättning som blir fundamental inför valet i september. Ambitionen att driva hela samhället framåt ställs då mot den moderata viljan att endast försvara en elit som klarar sig på det kapital den redan samlat.

Och det är ett betydligt djupare personligt och mänskligt ställningstagande än att bara laborera med skattesatser.

Här finns inte bara den enskilde moderata politikerns prioritering att för egen del hellre få sänkt skatt än att bevara välfärden, Moderaternas linje innebär dessutom ett rent krig mot övriga medmänniskor som lever i samhället.

För vad är det skatterna går till?

Lyssna till Bamseserien igen, den här gången är det Skalman som förklarar:

– Med de pengarna betalas sjukhus, dagis, skolor, pension till gamla, barnbidrag och annat som vi alla behöver någon gång.

– Pappa säger att de betalar väldigt lite skatt i en del länder …

– Ja, men där har bara de rika råd med bra skolor, bra sjukhus och sådant.

För att komplettera Bamse bör också framhållas att minst 80 procent av vad en människa betalar i skatt täcker det som varje människa förbrukar i välfärd, utbildning och sjukvård under sitt eget liv. Resten är omfördelningar där en del får mer och andra mindre, beroende på behov.

Fortfarande är det nämligen enligt lag behovet som ska styra vilka som får mer och vilka som får mindre av vår välfärd.

Är du sjuk får du läkarvård. Är du inte sjuk behöver du inte läkarvård.

Har du barn bereds du barnomsorg. Har du inga barn behöver du inte någon barnomsorg.

Dessa självklara påståenden måste tyvärr sägas i ett debattklimat där Moderaterna försöker utmåla varje skatt som stöld utan att peka på vad välfärden fyller för funktion.

Nu tycker man visserligen att insikten om vinsterna med dagens skattesystem borde vara tydliga. Bara genom att med skatt gemensamt bygga bra skolväsende, sjukvård och omsorg för alla kan vi – för att uttrycka det krasst – vara säkra på att rätt person hamnar på rätt plats i produktionen, att alla kan fortsätta jobba trots att de får barn och att de klarar sig förbi sjukdomar och olyckor så att de kan fortsätta jobba när de frisknat till.

”Jag flyttade från Stockholms stad när Socialdemokraterna höjde skatten”!

Naturligtvis vet Irene Svenonius i sin roll som finanslandstingsråd redan om dessa starka samband mellan skatt, välfärd, arbete, produktion och tillväxt – men hon struntar i dem.

Det är den moderata egoismen i sitt mest utblommade högmod. Det är en egoism som gränsar till förakt för medmänskligheten, där inte ens välfärdssamhällets digra tillväxtsiffror kan rå på den enskilda viljan att tillhöra eliten.

Att som Irene Svenonius säga nej till skatteuttag och gemensam välfärd är att sätta klassamhällets fortlevnad före utveckling och välstånd.