Efter att Arbetet publicerat två artiklar om sextrakasserier inom fackliga organisationer och på fackliga kursgårdar hörde en person, vi kallar honom Thomas, av sig.

Han berättade om sexism, sexistisk jargong och sexuella trakasserier inom två LO-förbund där han tidigare varit förtroendevald.

I det ena förbundet har han mött homofobi, en uråldrig kvinnosyn och att manliga ombudsmän helt öppet utövar härskartekniker mot kvinnliga ombudsmän och förtroendevalda på möten och fikaraster.

I det andra förbundet hade Thomas stort förtroende för flera ledare som var kvinnor och som drev feministiska frågor starkt och verkade för en nolltolerans mot ett sexistiskt språkbruk.

Han hade också stort förtroende för en av kongressens tongivande personer, som hjälpt honom personligen i ett ärende. För några år sedan hade han tagit steget in i den fackliga världen och såg en möjlig karriärväg som ombudsman.

Men så händer det där inne på herrtoaletten.

Där stod den tongivande personen och skämtade med tjänstemän och förtroendevalda inom förbundet.

Om storleken på könet, om att lätta på trycket, om att släppa ut ”draken”, om avsugningar.

– Jag blev faktiskt rädd, säger Thomas, som utsatts för sexuella övergrepp av en pedofil som liten.

Han såg, hörde, blev förstummad och gick därifrån.

Ingen sa ifrån, som han minns det, och han upplevde det som att alla tänkte att i den här konstellationen, fri från kvinnor och därmed ”fredad”, var språkbruket okej, trots att något helt annat sas ute i kongresshallen.

Från branschen var han van vid grabbig jargong och många sexistiska skämt. Han hade lärt sig att leva med det, men också själv försökt förändra.

På en arbetsplats drog en ung tjej sexistiska skämt för honom. När han sa att han inte uppskattade det, och bad henne sluta, gjorde hon det.

Efter en tid berättar hon för honom att hon utsatts för sexuella trakasserier av en arbetskamrat.

Han tog det som ett bevis för att hennes förtroende för honom stärkts, och han kunde sedan se till att arbetsgivaren agerade i ärendet.

Men kollegerna inom facket trodde han bättre om.

Inne på toaletten reagerade han så starkt att han efteråt mådde dåligt och fick jobba med att hantera sina minnen av pedofilens övergrepp. Och han förlorade förtroendet för denna fackliga företrädare.

Aldrig mer skulle han kunna vända sig till honom om han hamnade i svårigheter.

Efteråt berättade han vad han varit med om för två anställda på sin avdelning.

De tyckte att det var hemskt, säger han, och frågade honom om han ville gå vidare med ärendet, men undrade samtidigt om han kanske mest skulle må dåligt själv av det.

Han uppfattade det som att det då skulle bli en stor sak som kunde skada facket.

– Man är så rädd för att skada fackföreningen, men nu ser jag att det är fel, säger han till Arbetet, en tid efteråt, när han inte längre är fackligt aktiv. Han borde ha insisterat på att gå vidare med ärendet, tänker han nu efteråt.

Nu när vi upplever en höst/vinter med frågor om sexuella trakasserier högst upp på dagordningen.

I och med Metoo-uppropen känner Thomas för första gången i livet att ”det kanske inte behöver vara så här”.

Man är så rädd för att skada fackföreningen, men nu ser jag att det är fel

Thomas

Sexuella trakasserier och sexistiska jargonger är kanske inget han behöver leva med i fortsättningen. Därför hör han av sig till Arbetet.

Och han ringer upp oss igen för att påpeka att många män lider i det tysta. Och att det inte syns utanpå vem som har erfarenheter av att vara ett sexualiserat objekt.

– Jag förstår att Metoo:s fokus är på kvinnor, men det finns väldigt många män som inte är med i det här spelet, säger han.

Fotnot: Arbetet har varit i kontakt med en handfull personer som förekommer i artikeln. Alla påpekar att det var länge sedan och att de inte minns eller känner igen händelsen.