En mur, några sandsäckar, tre krypskyttar. De tvättar håret i en balja, skalar potatis, pillar på geväret.

Skådespelaren Tiril Wishman Eeg-Henriksen spelar den unga krypskytten Zelal, som i en vit morgonrock i en annan tid, i ett annat rum, blickar tillbaka och försöker berätta för sin mor – som hellre vill styra in samtalet på kakor – vad hon har varit med om vid fronten.

”Vi har tagit oss runt en av deras försvarsplutoner”, säger Zelal. ”En flicka, åtta år, stirrar på oss, djupblåa ögon, som du”. Ger flickan ett ljud ifrån sig kommer krigarna att dö.

Regissören Astrid Menasanch Tobieson avbryter scenen.

Stockholms Stadsteater har bjudit in till ”öppet tjuvkik” på repetitionerna av Frontens gryningsfärg, efter manus av Mustafa Can.

Det trettiotal personer som letat sig hit får följa skapandeprocessen, finjusteringar av stegars placeringar, av blickar, tempo, samspelet; allt det där som ska omvandla manustexten till färdig teaterpjäs inför premiären den första december.

Scenografi, ljud, ljus, kostym – det är språk, de personerna är med och skapar pjäsen, jag har oerhörd respekt för dem

Mustafa Can

Några dagar tidigare träffar jag Mustafa Can på den italienska delin Di Luca på Södermalm i Stockholm.

”Skriftställare” vill han kalla sig, han som skrivit artiklar för stora dagstidningar, gjort tre ”Sommar” i P1 och skrivit en hyllad bok om sin mor.

Han lyfter fram sin respekt för teaterns olika yrkesgrupper.

– Scenografi, ljud, ljus, kostym – det är språk, de personerna är med och skapar pjäsen, jag har oerhörd respekt för dem, säger han.

Om inte teaterchefen Anna Takanen ”nästan tvingat” honom att skriva manuset, hade han inte gjort det.

Hon hade läst hans reportage i Svenska Dagbladet från syriska Kurdistan 2015, om unga peshmergakrigare som stred mot IS i Kobane; ”historiens kanske mest barbariska, mest uttalat kvinnohatande terrorarmé”, men också mot en uråldrig patriarkal struktur i det egna samhället.

Han har fått förfrågningar förut men sagt nej av ”respekt för olika konstformer”.

– Men hon övertygade mig, sa ungefär: ”Vi behöver den här pjäsen”, som hon såg skulle handla om krig, kvinnokamp och feminism under extrema förhållanden.

”Respekt”, och ”respektlös” är ord Mustafa Can använder flitigt. Som när han kommer in på restaurangen, en halvtimme sen efter att ha suttit fast hos tandläkaren. Fick jag inte hans meddelande?

Mustafa Can har tidigare tackat nej till att jobba med teater av ”respekt för olika konstformer”.

Det är respektlöst att komma försent, säger han och ursäktar sig flera gånger efter att jag sagt att det är okej.

Framför disken visar han: ”Här” ska tanden lagas, och pekar in i gapet, innan han vänder sig mot personalen och beställer en panini.

När vi satt oss vid bordet gör han klart för mig att han inte är intresserad av att den här intervjun ska resultera i något personporträtt.

– Allt är så personifierat i dag. Jag har uttryckligen sagt till dem på Stadsteatern att rena personporträtt är helt ointressanta. Jag är helt ointressant i sammanhanget.

När jag säger att han ju själv skrivit personporträtt svarar han att det är en annan sak med personer som har erfarenhet av förtryck eller ett liv i krig. Själv kom han till Sverige och Skövde med familjen redan som sexåring.

Vad var tanken med din pjäs, ”Frontens gryningsfärg”?
– Är det frågan? ”Tanke”, det låter så flyktigt. Du får precisera dig lite mera.

Jag frågar mer konkret om innehållet och han säger att pjäsen verkligen inte handlar om Syrien, utan om ett krig sett genom ”kvinnans ögon”.

Kvinnan är annars nästan alltid reducerad till den som blir våldtagen för att samhället ska förnedras, eller den som flyr med barn i släptåg, poängterar han, som gjort intervjuer vid krigsfronten medan IS-soldater befann sig 800 meter bort.

– Vad får en 18-19-årig tjej att ta ett vapen i hand? Vad är människan beredd att riskera sitt liv för? Det är därför jag skriver den här pjäsen, säger han och tillägger att erfarenheter från krig finns hos många omkring oss, även om det känns långt från ”min och din värld”.

– Eller från min värld känns det inte lika långt, men från din värld.

Vad tänker du på när du säger din värld?
– Jag är född mellan Eufrat och Tigris, i turkiska Kurdistan, det har ju varit krig där hela tiden mellan PKK och turkiska staten, så det ligger nära mig. Jag har vänner som har dött, fängslats, torterats, försvunnit, fått sina kroppar lemlästade, säger han.

Vad är människan beredd att riskera sitt liv för? Det är därför jag skriver den här pjäsen

Mustafa Can

– De har bitvis varit jättejobbigt att skriva pjäsen, en del av de unga kvinnorna är döda i dag, två av dem som jag … säger han och avbryts av ett telefonsamtal från dottern.

– Förlåt mig, har du barn? frågar han när han lagt på.

– Tänk, när du är vid fronten, och krigarens ögon påminner om din brorsdotter. Du ser henne framför dig och tänker: Det är barn, de dör innan de har erfarit livet. Man blir skakad. Även om de skrattar så kan de på en sekund – boom – förvandlas till krigare.

En stund senare hämtar dottern nycklarna och Mustafa Can ropar: ”Se dig för på övergångsställena!”

Han berättar att han fick en sjal med hem till henne från peshmergakrigarna. ”Är hon envis? Gillar hon sjalar?”, undrade de.

Allt hänger ihop?
– Ja, det gör det ju. Apropå hur jag förvaltar materialet så är livet väldigt starkt närvarande i pjäsen, annars skulle den vara outhärdlig.

Tidigare den här novemberveckan hade han ett samtal med den turkiska författaren Asli Erdogan på Litterturhuset i Oslo. Can är också konstnärlig ledare för en litteraturfestival i Lofoten. Under många år undvek han att arbeta i Sverige.

Jag avskyr Stockholms kultur- och medievärld, jag har jättesvårt för ängsligheten, kotterierna, missunnsamheten och fegheten

Mustafa Can

– Jag avskyr Stockholms kultur- och medievärld, jag har jättesvårt för ängsligheten, kotterierna, missunnsamheten och fegheten, säger han som i augusti i år skrev en uppmärksammad artikel om Stockholms innerstad.

Han önskar att man kunde reflektera över och fokusera på motståndarens argument, men nu handlar det om personer, klick, artiklar om artiklar.

När redaktioner ringer och ber honom delta i paneler tackar han nej:

– Jag har sagt fuck you, du får citera mig: ”fuck you”. Jag vägrar att delta i den idiotin.

Av själva ordet kulturdebatt får han krupp.

– Det är som två olika läger i ett krig, där den som gapar högst vinner.

Mustafa Can

Ålder: 48

Bor: Södermalm i Stockholm.

Gör: 2002 fick han Stora journalistpriset. 2003 berättade han om sin mor i ett uppmärksammat Sommar i P1, ett program som gav honom Stora Radiopriset.

2005 berättade han om sin far i Sommar. 2006 mottog han Publicistklubbens Guldpennan. 2006 publicerades hans bok Tätt intill dagarna: berättelsen om min mor.

2006 skrev han en artikel om Alexander Bards mejllista ”Elit”. 2014 höll han
ytterligare ett Sommarprat i P1.

• Eftersom han ogillar det svenska debattklimatet har han jobbat mycket i Norge de senaste åren, bland annat med Lofoten Internasjonale
Litteraturfestival.

Teater

Frontens gryningsfärg

Manus: Mustafa Can

Regi: Astrid Menasanch

I rollerna: Alma Pöysti, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Johanna Lazcano, Elmira Arikan, Odile Nunes m fl

Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm den 1 december