De rikaste personerna och de största företagen kan i dag själva bestämma hur mycket de ska betala i skatt. Paradisläckan har tillsammans med en rad andra avslöjanden synliggjort hur det går till.

Indignationens vågor har gått höga, men moralkakor biter inte på skatteflykten som ökar i stället för att minska.

De värsta skattesmitarna är de multinationella företagen och de har en hel arsenal av tjänstvilliga revisionsfirmor, banker – och politiker – till sin hjälp. Där är problemets kärna.

Det går naturligtvis att upprätta en hållbar skattelagstiftning även i en globaliserad ekonomi, men det förutsätter internationella överenskommelser. Tax Justice Network driver förslaget om ett beskattningssystem som kallas ”unitary taxation”.

Genom att betrakta en multinationell koncern som en helhet kommer man åt trixandet med bokföringen som sker mellan dotterbolag i olika länder.

De värsta skattesmitarna är de multinationella företagen och de har en hel arsenal av tjänstvilliga revisionsfirmor, banker – och politiker – till sin hjälp

Gunilla Andersson, Gemensam välfärd

I dag redovisar de multinationella koncernerna kostnader i högskatteländer och vinsten i skatteparadis.

I stället ska utgångspunkten vara koncernens sammanlagda globala vinst. Därefter beräknas hur mycket skatt koncernen ska betala i respektive land baserat på reell verksamhet där.

Ett steg i rätt riktning är det aktuella EU-beslutet om land-för-land-rapportering. Koncerner med en årlig omsättning på över sju miljarder kronor måste rapportera var vinsten uppstår.

För att få önskvärd effekt krävs dock att åtgärden vässas. Rapporteringen bör offentliggöras och gälla för alla koncerner oavsett storleken på omsättningen. Nationellt och lokalt är det möjligt att vara vassare.

Det går att kräva land-för-land-rapportering oavsett omsättning som ett särskilt villkor i offentlig upphandling.

Tyvärr hör Sverige till de länder som sätter sig emot offentlig land-för-land-rapportering.

Sverige vill inte heller ha gemensamma EU-regler för den gränsöverskridande digitala ekonomin i syfte att sätta stopp för internetjättarnas skattefiffel.

Inte heller vill den svenska regeringen samarbeta med de EU-länder som vill införa en finansiell transaktionsskatt, en variant av Tobinskatten. Såväl den nuvarande regeringen som den tidigare alliansregeringen har varit generande passiva i kampen mot skatteflykt.

Lika generande är att våra skattepengar och pensionspengar pumpas in i skattesmitarsystemet. Svenska pensionsfonder ”investerar” i riskkapitalfonder i skatteparadis och svenska skattepengar går till privata välfärdsbolag som för över ”sin” vinst till skatteparadis.

En hållbar välfärd förutsätter ett hållbart skattesystem och det kräver i sin tur politiker med ryggrad

Gunilla Andersson, Gemensam välfärd

Facebook fick över 100 miljoner kronor i etableringsbidrag och sänkt elskatt i present av de svenska skattebetalarna (via alliansregeringen) när de placerade sin serverhall i Luleå.

Trots det väljer Facebook att smita undan skatten på intäkterna från sin annonsförsäljning i Sverige.

Nu räcker det! En hållbar välfärd förutsätter ett hållbart skattesystem och det kräver i sin tur politiker med ryggrad. Sverige blev en gång världskänt för bedriften att skapa ett solidariskt välfärdssystem baserat på ett progressivt skattesystem.

I dag förvånas många över att Sverige i stället utmärker sig genom avskaffad förmögenhetsskatt och genom att utgöra en bromskloss i den internationella kampen mot skatteflykt.

Men historien är inte slut. Paradisläckan har förhoppningsvis fått Sveriges och världens politiker att inse allvaret.

Snart stundar en ny valrörelse och jag ser fram emot tuffa debatter där regeringen och oppositionen övertrumfar varandra med vallöften om åtgärder för hållbara och rättvisa skatter.