Det porlar från bäckarna som rinner genom byn. Enstaka röster hörs i husen på sluttningen ovanför. Det är som om hjärnan fastnat. Jag kommer inte vidare. Jag vet inte längre vad jag ska fråga.
Jag sitter tyst och tänker på hans sista mening.
”För oss fattiga finns inget annat att göra.” Det är de orden som är så svåra att bearbeta.

Han åkte hem efter två år och ville aldrig mer tillbaka.

Erik Larsson

Jag befinner mig i en liten by tre timmars bussresa söder om Nepals huvudstad Katmandu. Det är förmiddag, men jag träffade honom redan kvällen innan. Då var han som så många andra i byn berusad. Men det var något speciellt med just hans berusning. Den var … olyckligare. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det på något annat sätt än just så. Att den var olyckligare.

När vi sitter där utanför huset och dricker te berättar han att han varit i Qatar och jobbat. Att det var varmt som fan då han byggde vägar där. Ett slitigt jobb.

Han åkte hem efter två år och ville aldrig mer tillbaka.

Det är många som säger så. Att en vända till Mellanöstern räcker. Att de bara ska dit en gång  för att dra in pengar för en bättre framtid. Ändå återvänder de.

Många tycker sig inte ha något val.

Han fortsätter att berätta. Han säger att han lånat 100 000 rupies (9 000 kronor). Det låter inte så mycket här, men för honom är det en förmögenhet. Pengarna han lånat har gått till att muta sig till ett jobb i Qatar igen. Lönen där är kring 2 500 kronor i månaden, men med en ränta på 20 procent och övriga omkostnader blir det många månaders gratisjobb innan han kan börja spara.

Jag frågar om han känner till reglerna som säger att gästarbetare inte ska behöva betala mer än en tusenlapp till rekryteringsbolagen som förmedlar jobben i Mellanöstern.

Jag tänker på bossen på rekryteringsbolaget jag träffat dagen innan i Katmandu. En ung man i skräddarsydd skjorta och ett påklistrat leende värdigt en Hollywoodstjärna. Han var mycket tydlig. Allting har blivit bättre. Visst förekommer det att gästarbetare utnyttjas men det sker inte alls lika ofta som förr, förtydligade han.

Det är dock en sanning som inte verkar ha nått ut till den här byn.

Jag sitter tyst utanför hans hus. Läppjar på mitt te och tänker på hans lån och på hans röda ögon. Dottern har just gått till skolan och om två veckor åker han till Qatar igen.

Vi sitter tysta ett tag till.