Parternas principöverenskommelse om ”etableringsanställningar” för nyanlända och långtidsarbetslösa får nu Allianspartiernas gillande.

De ser överenskommelsen som ett bevis på att LO har bytt spår. Facken sägs nu ha ”erkänt” att Sverige måste sänka lönerna för att alla ska få jobb. Vilket är en grotesk feltolkning.

Tvärtom kan en bra överenskommelse mellan fack och arbetsgivare bli en hjälp att stå emot de borgerliga partiernas förslag om sänkta löner.

Det finns nämligen avgörande skillnader mellan parternas etableringsjobb och Alliansens lönesänkarförslag.

I Alliansens förslag om hur nyanlända ska få jobb målas ständigt bilden upp av att ingen eller nästan ingen av dem som kommer hit har någon utbildning, och dessutom verkar de tro att alla nyanlända är i 50-årsåldern och uppåt eftersom det i den borgerliga retoriken aldrig heller ses som meningsfullt med utbildning till de jobb som de facto finns.

Parternas principförslag å andra sidan utgår från verkligheten som visar att omkring hälften av dem som kommer hit har så bra eftergymnasial eller gymnasial utbildning att de direkt eller med kort komplettering kan ta ett jobb.

För dem behövs alltså inga etableringsjobb.

Här finns också cirka 20 procent som inte ens har färdig grundskola. 70 procent av dessa är under 40 år och många är mycket unga. Dessa ska naturligtvis sättas i skola. För dem behövs inte heller några etableringsanställningar.

När vi räknar bort dessa båda grupper finns endast de kvar som har en grundutbildning som inte riktigt räcker till för att ta sig ut på arbetsmarknaden.

Det är för dessa människor som parternas etableringsjobb kan bli en inkörsport.

De erbjuds alltså riktiga jobb, där de har maximalt två år på sig att växa in i yrkeslivets krav på kunnande och utbildning.

Arbetsgivarna får kompetens men behöver inte från start betala mer än vad de får ut av att anställa. I stället skjuter staten till så att hela inkomsten upp till minimilön garanteras för den enskilde tills tjänsten övergår i fast anställning.

Alliansens förslag om sänkta löner, däremot, innebär bara ytterligare allmosor till lågproduktiva företag som hamburgerbarer och nedskurna inkomster för arbetarna.

Fokus läggs på att antingen sänka lönerna i redan existerande låglöneyrken, eller att skapa nya extraenkla jobb med extralåga löner.

Vi har då öppnat dörrarna till låglönelandet Sverige för både nyanlända och inhemska arbetare. Men några fler jobb har vi inte skapat med Alliansens förslag.

Men hur säkert är det då att parternas etableringsanställningar skapar några nya jobb?

I och med att förslaget har vissa likheter med redan existerande subventionssystem har det också liknande svagheter som de gamla systemen.

Stödformen måste till exempel hindras från att tränga ut andra jobb som redan finns. I annat fall är ju inget vunnet.

Det ska inte heller ge jobb till dem som skulle ha fått jobb i alla fall. Då har systemet bara kostat onödigt mycket pengar.

Och det kan röna samma öde som flera av de redan existerande subventionsformerna; att arbetsgivarna faktiskt inte har varit tillräckligt intresserade av att använda dem, trots att de får arbetskraften subventionerad.

Många företag vill ha en viss kompetens och är beredda att rekrytera på vanligt sätt till vanlig kostnad för att få just den kompetens som efterfrågas.

Detta faktum är nog det mest klara argumentet för att det i slutänden krävs reguljär utbildning till de LO-yrken det råder brist på för att i långa loppet klara sysselsättningen.

Men kan vi undvika alla grynnor och grund kan förslaget om etableringsanställningar klara dagens puckel av nyanlända på arbetsmarknaden, något som sänkta löner aldrig kan göra.