Zimbabwes 93-årige diktator Robert Mugabe tycks slutligen få lämna ifrån sig makten. En oblodig kupp av militär och motståndare inom Mugabes egen förvaltning har satt den gamle härskaren i husarrest, även om uppgifterna ännu är knapphändiga.

Mugabes eventuella avsked till politiken väcker obehagliga minnen till liv men det kan också öppna vägen för den uppgörelse av omvärldens agerande som behövs.

För ännu har inte den slutliga vitboken skrivits om hur den empatilöse Robert Mugabe lyckades försäkra sig om makten genom att lova diamantexport till väst, köpa fransk militär utrustning via Sydafrika och lura i människorättsaktivister att hans terrorvälde egentligen var en frihetskamp.

Tyvärr svalde den svenska socialdemokratin betet. Och än i dag kan vi ibland höra ekon av den förklaring som många inom socialdemokratin försökte tro på – att Mugabe ursprungligen var en frihetshjälte som så småningom blev en tyrann.

Men det stämmer inte. Mugabe var en tyrann redan från start. En tyrann som aldrig slutade rensa ut oliktänkande.

Snart efter att Mugabe utropat sig själv som landets ledare inledde han den långa utrensningen av det oppositionsparti som bildats av hans tidigare allierade motståndsgrupp ZAPU.

Under denna utrensning beräknas cirka 15 000 människor ha mördats.

Mugabe kringgick även skickligt internationella vapenembargon genom att köpa in franska attackhelikoptrar via Sydafrika. Dessa helikoptrar satte han senare in för att döda och driva bort civila när ett nytt diamantfält upptäcktes i Marange.

Armén sattes också in när 700 000 människor fördrevs från sina hem utanför huvudstaden Harare då marken skulle exploateras.

Trots detta lyckades Belgien 2013 få EU att lyfta de flesta sanktioner mot Zimbabwe. Belgien står för 80 procent av världens diamanthandel och Zimbabwe är en viktig exportör – för Belgien.

I Sverige hade Socialdemokratin redan en bit in på 1980-talet svårt att hantera följderna av alla avslöjanden runt Mugabe. Han hade ju behandlats som barnet i huset, en företrädare för det nya Afrika, en talesperson för de svartas legitima uppror mot den vita överhögheten.

År 1981, vid Robert Mugabes första framträdande i Sverige, på Sidas dåvarande huvudkontor på Birger Jarlsgatan i Stockholm, satt jag själv med i publiken.

Och Sidapersonalens optimism gick inte att ta fel på då Robert Mugabe välkomnades in i samlingsrummet och alla i salen applåderade, jublade och log.

Alla utom Robert Mugabe.

Under sitt tal satt han märkbart sammanbiten och talade snabbt och koncentrerat i mikrofonen, ofta med händerna uppe vid pannan eller bredvid sin mun. De många applåderna och jublet verkade varken bekomma honom positivt eller negativt.

Robert Mugabe hade då just utropat det fria Zimbabwe med sig själv som premiärminister och därefter ständig härskare. Under de år som följde skulle Sverige komma att ge totalt fyra miljarder kronor i biståndspengar till Robert Mugabes regim.

När jag i dag pratar med en tidigare högt uppsatt Sidatjänsteman säger han att stödet till Mugabes diktatur förändrade hela den svenska biståndspolitiken.

Att Socialdemokraterna inte förrän mycket sent insåg vem de stödde och alltför sent försökte backa ur.

Det gav Moderaterna en stor propagandaseger om biståndet och det svenska biståndet bytte fullständigt karaktär.

Mänskliga rättigheter sköts i bakgrunden. I stället skulle större del av biståndet fördelas genom västerländska företag.

Det svenska biståndet förändrades radikalt och användes nu för att ”införa kapitalism i mottagarländerna”.

Det gjorde att svensk biståndspolitik blev något helt annat än vad den borde vara. Men efter stödet till Mugabe förlorade Socialdemokraterna all sin trovärdighet i biståndsdebatten och motsatte sig inga förändringar.

Om den 93-årige Robert Mugabe nu slutligen förlorat sin post återstår att se. Någon folklig resning är det dock knappast tal om, snarare skådar vi en maktkamp mellan hans möjliga efterträdare.

Det går inte att vrida tillbaka tiden, men Sverige skulle i dag haft bättre samvete om vi inte blundat för det som redan 1981 var det uppenbara om vi bara öppnat ögonen, att det var en tyrann som klev in i samlingssalen på Sidas huvudkontor.