Det var varken vaccin eller läkemedel som bröt de dödliga sjukdomarnas härjningar bland låginkomsttagare under 1900-talet. Det var högre standard och mindre trångboddhet.

Men trots att trångboddhet länge har kunnat kopplas till låg folkhälsa är vi nu åter på väg att bygga in sjukdom och utsatthet i bostadsområden för låginkomsttagare.

I Almedalen i somras redovisade professor Magnus Svartengren från Uppsala universitet hur dödliga sjukdomar minskat under 1900-talet i USA redan innan det hade forskats fram några verksamma botemedel.

Sammanställningen är häpnadsväckande. Dödligheten i tuberkulos minskade med 90 procent under 1900-talets första decennier redan innan ett effektivt botemedel över huvud taget fanns.

Dödligheten i scharlakansfeber hade även den sjunkit med cirka 90 procent redan innan ett effektivt botemedel upptäcktes.

Dödligheten i lunginflammation hade sjunkit med 75 procent innan botemedlet kom.

Och dödligheten i polio hade sjunkit till cirka hälften.

Dessa framsteg hade uppnåtts genom högre standard, bättre möjligheter till vatten och hygien och, inte minst, genom minskad trångboddhet.

Men denna kunskap verkar glömd när vi nu återigen bygger in trångboddheten för landets arbetare.

I 13 myter om bostadsfrågan, utgiven av fjorton forskare på universiteten i Uppsala och Göteborg och på Malmö högskola, lyfts individens och samhällets framtida kostnader av trångboddhet och låg standard.

Det är ingen tvekan om att dessa kostnader vida överstiger lägre byggkostnader i dag. Vid sidan om att skapa lidande är dagens bostadspolitik också på väg att bli en samhällelig förlustaffär.

För byggherrar är det dock en snabb vinst att inte behöva tänka på folkhälsan. Kvadratmeterhyran blir närmast densamma med fler trånga bostäder, och byggherrarna kan öka vinsten genom att bygga sämre och trängre.

Samma forskningsantologi visar att högavlönade under senare tid har ökat storleken på sina bostäder medan lågavlönade har minskat den. Det har alltså skett en ren omfördelning av den bostadsyta som redan finns, där lågavlönade trängs undan när högavlönade utökar sin bostadsyta.

Marknadshyror ökar denna undanträngning av de lågavlönade. Marknadshyror förvärrar alltså trångboddheten och därmed hotet mot folkhälsan.

Boverkets rapport Trångboddhet i storstadsregionerna från 2016 uppmärksammar dessutom ett klart samband mellan barns skolresultat och hur många syskon som barnet delar rum med.

Studieresultatet påverkas oavsett socioekonomisk standard, men de flesta trångbodda barn lever i familjer med låg inkomst.

Vi är alltså även på väg att bygga in sämre studieresultat för lågavlönades barn i framtidens bostäder, när vi ger efter för byggherrarnas drivkrafter att höja sina vinster och för att högavlönade vill ha större bostadsutrymme.

Enligt Boverkets rapport är 19,5 procent av 2,2 miljoner invånare i Stockholm, Göteborg och Malmö trångbodda, en andel som har ökat för varje år under de tre år som redovisats.

På 1930-talet hade omkring hälften av alla bostäder i Sverige vägglöss. Är det dem vi vill ha tillbaka genom att åter förpassa lågavlönade till nya fattigområden med låg standard, högt buller och trångboddhet?

2014 infördes nya enklare byggnormer hos Boverket. Den gamla visionen om bra bostäder till alla bytes då mot en debatt om att vi måste förmå unga och andra låginkomstgrupper att bo trångt och bullrigt.

Men det är ytterst en politisk uppgift att skapa förutsättningar för alla att bo på ett sätt som inte skadar hälsan.

Lägg alltså om bostadspolitiken ännu en gång. Återta de gamla normerna om utrymme, standard och bullernivåer.

Och rata ovillkorligen marknadshyror.