Hur närmar man sig en kompositör vars mest kända verk heter Runka mig med vita handskar på?

Den frågan ställde sig journalisten Bo Sjökvist som tillsammans med fotografen Bengt Löfgren ligger bakom Ingen tid för kärlek – en dokumentärfilm om könsrockpionjären Johnny Bode.

Men enligt Sjökvist var Bode mer komplex än så.

– Johnny Bode var vår första rockstjärna av klassiska mått som söp, svindlade och höll på. Hans festande är vida omtalat, bland annat tog han upp en häst till tredje våningen och red in på en efterfest. Han spårade ur totalt, stal och förstörde för sina vänner, och blev så småningom nazist och Sovjetkommunist, inlagd och steriliserad, säger Bo Sjökvist.

Berättelsen om den klavertrampande artisten kan te sig som en serie Forrest Gump-artade anekdoter och haverier.

Under 1930-talet arbetade han med den folkkäre Hasse Ekman, men samarbetet upphörde när Bode stal familjen Ekmans matsilver.

Efter det blev Bodes liv en utförsbacke av skandaler och bedrägerier med depåstopp på mentalsjukhus.

Det är inte första gången som Bo Sjökvist skildrar en av könsrockens förgrundsgestalter.

Hans radiodokumentär Mera brännvin från 2009 är ett närgånget porträtt av Eddie Meduza, en artist som liksom Johnny Bode hade en svår uppväxt och blev utfryst av etablissemanget.

– Ser man förbi Johnny Bodes könsrock finner man en enorm låtskatt av schlagers och operetter som vi borde värna om. Hans historia är den om den lilla människans utsatthet, men det är också en unik resa genom det allra sunkigaste som 1900-talet har att erbjuda.

I dag kan vi se Johnny Bode som en queerpionjär. Han utmanade normerna, klädde sig i kvinnokläder och skrev serenader om homosexuell kärlek.

Trots att hans låtskatt inte har förvaltats med vita handskar så lever arvet vidare.

Inte minst genom sällskapet som årligen delar ut ett pris i hans ära. Kriterierna för priset är att vinnaren i sann Johnny Bode-anda har ”ställt till det för sig själv och sin omgivning” och ”trots upprepade självförvållade motgångar vägrar ge upp”.