Vi öppnar fönstret och ropar till fasadarbetarna mitt emot redaktionen. Två män jobbar där, bara en har hakat fast sig när de klättrar utanpå ställningen. De jobbar i höjd med tredje våningen.

Nej, det finns inte tid att häkta fast sig. De kommer från Polen och är här tillfälligt, säger de.

Men de hakar fast sina selar.

Höj blicken och du ser liknande händelser på många ställen. Slarvet med säkerheten förekommer dagligen. 35 procent av alla arbetsplatsolyckor är fallolyckor. 50 procent av alla svåra fallolyckor leder till bestående livslång skada. Hittills i år har tre arbetare dött efter fall från byggen.

Men handlar det verkligen om slarv?

När SVT Stockholm i veckan avslöjade att byggjobbare jobbade utan fallsele runt kyrktornet i Katarina kyrka bekräftades i stället bilden av en organisatorisk och fullt logisk orsakskedja.

Männen vid bygget vid Katarina kyrka kom från Ukraina.

De vill naturligtvis likt alla andra klara sig helskinnade från sina jobb och kunna återvända hem utan skador. Skälet till de grava missförhållandena finns inte hos de anställda utan framgår i en av männens svar på reporterns fråga om varför han inte kopplat fast säkerhetsselen: ”Det går snabbare om man låter bli”.

Så enkelt kan ett livshotande missförhållande formuleras. Det kan också formuleras i uttrycket Tid är pengar.

Regler finns. Utrustning finns. Säkerhetsplaner finns. Men rutinen att följa regler och använda rätt utrustning fallerar.

Skälet kan aldrig överföras på den enskilde arbetaren. Strukturen i arbetet måste i stället alltid formas så att det så långt möjligt inte går att göra annat än att följa regler och säkerhetsföreskrifter.

Och här har arbetsgivare och beställare ett stort ansvar.

Om ansvaret läggs på den enskilde arbetaren kommer vi alltid att leva i en verklighet där arbetsgivare hellre anställer dem som kan jobba mot en så tight tidsplan som möjligt för att öka vinsten. Pressen ökar på den enskilde att hålla tidsplanen och därmed att göra som de övriga för att få jobb, det vill säga slarva med säkerheten.

Arbetet vid Katarina kyrka är ett typfall. Beställaren, Svenska kyrkan, har ingen aning om att säkerhetsföreskrifter inte följs, kyrkan har inte heller någon aning om vilka byggnadsarbetarna är eller var de kommer ifrån eftersom den underleverantör de jobbar åt inte finns upptagen på beställarens/kyrkans entreprenörslista.

Det är tyvärr ett vanligt fall. Men vi behöver inte fler typfall. Vi behöver fasta strukturer för säkerhetsarbetet där vi måste kunna utkräva större ansvar hos både beställare och entreprenörer.