Klockan 07.00: Jag vaknar upp och njuter av lugnet. Sverige är förmodligen det tystaste land jag vet. Och det är ingen dålig sak, tvärtom.

Inga biltutor, inga höga skrik, inget slammer genom dagarna. Det är bra för det inre lugnet. Man känner sig utvilad när man vaknar på morgonen.

Klockan 08.00: Jag saknar alla oljud från den senaste resan. Det oväntade, farten, tempot i vardagen.

Lite stresshormon skadar inte. Lagom är inte alltid bäst.

Klockan 09.00: Jag tror att vi behöver nya begrepp att beskriva vår samtid med. Definitioner av olika skeenden, mönster och strukturer. Ett nytt språk.

Lite för ofta hör jag alarmerande beskrivningar om det alarmerande som egentligen inte är så armarmerande.

Klockan 10.00: Jag säger det ofta nu för tiden, att människan mår bäst av att ompröva sina övertygelser. Rannsaka sig själv.

Kanske kan man komma fram till nya sanningar.

Klockan 12.00: Jag skriver den här texten och inser att hela vårt samhällsklimat, de vardagliga samtalen, debatterna, diskussionerna präglas av opposition. Det vill säga: Att opponera sig mot någon annans tanke.

Mycket går ut på att kritisera ett etablissemang. Det har tryckt undan många möjligheter att arbeta för visioner. I stället liknar tankarna varandra. Det är oftast samma ord som snurrar runt. De byter bara adress.

Klockan 13.00: Jag inser att jag ofrivilligt hamnat i samma sits, man är i opposition mot allt och alla. Till och med gentemot likasinnade och mot mig själv.

Det är farligt att tumma på den egna integriteten. Låta sig påverkas i alltför stor utsträckning. Det har gjort Sverige till ett land utan vision.

Klockan 14.00: Jag förstår att samhällskritik är något nyttigt och nödvändigt.

Det behövs obekväma röster för att föra ett land framåt.

Klockan 15.00: Jag älskar radikala röster. Progressiva krafter som både kan arbeta på gräsrotsnivå och på en intellektuell nivå. Det behövs krigare som kan stå upp mot ojämlikhet, orättvisa och annat livsviktigt – och exemplen på sådana personer är ofantliga.

Men jag måste ställa frågan: Vad händer den dagen saker och ting verkligen börjar gå utför? När fängelser, skolor, vård och sociala skyddsnät verkligen hamnar på tredje världen-nivå? Vad ska vi då använda för språk? Det är kanske bra att se och berömma det som fungerar bra ibland.

Kvällen innan dagen före: En polisbil kör ikapp mig när jag är ute och promenerar i regnet. Piketbussen stannar på tvären, stänger av vägen för mig. Jag drar av luvan så att polisen kan se mitt ansikte.

Polismannen tittar ut och säger: tjena, vi trodde du var någon annan. Hejsan, ingen fara, svarar jag. Jag förstod nästan det.

Det finns trots allt bra saker att värna om. Ödmjukhet är fint.