”Jag hade en stenfasad, kände att nån av oss måste orka och jag tog den rollen. Visst, jag fick frågan många gånger:  ’Men mår inte du dåligt?’. Det gjorde jag, men visade inget utåt.”

Filip Nordin arbetar med brandsäkerhetssystem och monterar sprinklers i nybyggda hus.

För fyra år sedan väntade han och hans fru Denize sitt första barn. Allt gick enligt planerna fram till 37:e graviditetsveckan, då fick de chockbeskedet. Barnets hjärta hade slutat att slå.

– Vi hade fixat med allt, monterat spjälsängen, köpt större bil och monterat babybarnstolen, berättar Filip Nordin.

Allt slogs i kras. Tre veckor senare valde Filip Nordin att gå tillbaka till arbetet.

– Jag ville aktivera mig så fort som möjligt. Börja träna, börja jobba. Jag tänkte att det skulle hjälpa att hålla tankarna på något annat.

Det blev inte så. På jobbet började konflikterna torna upp sig. Filip retade upp sig på småsaker, kom i konflikt med kollegor, drog sig undan, ville vara ifred, ständigt smågrinig.

– Jag mådde skit.

Han kunde inte formulera vad han behövde, tackade nej till psykologsamtal och började renovera huset istället.

– Det slutade med att jag fick åka in med ambulans, övertygad om att jag fått en hjärtinfarkt. Det var panikångest.

Allan Linnér, psykolog, säger att det här är ett vanligt mönster hos män i kris.

– Män har ofta andra strategier än kvinnor. Det kan se ut som att de lämnar det svåra, pratar inte om det, blir mer handlingsinriktade. Men det betyder inte att de lider mindre, de kan bara inte visa det. De behöver bekräftelse, någon som säger ”jag ser”.

Det slutade med att jag fick åka in med ambulans, övertygad om att jag fått en hjärtinfarkt. Det var panikångest

Filip Nordin

Filip Nordin håller med. På jobbet möttes han av total tystnad. Jobbarkompisarna var nya.

Ingen ville gå in på vad som hänt. Hans dåliga mående skapade bara irritation i arbetslaget.

Så här efteråt önskar han att de hade haft mer överseende med hans – ibland – dåliga beteende istället för att gå i konfrontation.

Allan Linnér kommenterar:

– Det är inte så svårt det där med att möta en kollega i kris. Det handlar inte om några konstigheter. Man behöver inte lägga huvudet på sned och fråga hur den andra mår. Det kan räcka med att ha överseende, erbjuda avlastning, säga att det är ok att ta en paus, ge den andre en buff på axeln, visa att man förstår.

För Denize Nordin var återkomsten till jobbet annorlunda. Under graviditeten hade hon haft ett vikariat på ett äldreboende som löpte ut.

Hon beskriver tiden efter dottern Inez bortgång som tuff. Obduktion, begravning, beställning av gravsten. Sår som ständigt revs upp.

Först efter sex månaders sjukskrivning kände hon sig redo att börja arbeta igen.

– Skillnaden mellan mig och Filip var att han ville börja jobba på en gång, ville ut i en vardag. Det orkade inte jag. Jag ville inte ens gå ut.

– Vi hade fixat med allt, monterat spjälsängen, köpt större bil och monterat babybarnstolen, berättar Filip Nordin. Men hans och hustrun Denizes första barns hjärta slutade slå i den 37:e graviditetsveckan.

Denize Nordin fick jobb på en förskola där hon vikarierat tidigare och där hennes egen mamma var anställd. Alla i personalgruppen visste vad som hade hänt.

– De flesta brydde sig om hur jag mådde, såg till att jag hade det bra. Ingen ryggade tillbaka. Jag tror nog att de flesta vågade prata om det. Om jag ville förstås. Det känns som om de var väldigt omtänksamma.

Varken Filip eller Denize Nordin erbjöds någon direkt hjälp i själva sorgeprocessen, vare sig av arbetsgivare eller fack. Enligt Allan Linnér är det inte alltid nödvändigt med hjälp utifrån.

Arbetskamrater och det personliga nätverket är i de flesta fall det absolut viktigaste.

– Det kan finnas en risk med att mobilisera en massa proffs. Många gånger kan de komma in som en kil mellan de drabbade och det egna nätverket.

För Denize och Filip Nordin var kontakten med spädbarnsfonden till stor hjälp. Där träffade de andra föräldrar med samma erfarenheter, erbjöds att delta i samtalsgrupper och aktiviteter.

Filip var först skeptisk. ”Ska vi åka hela vägen in dit bara för att prata med folk som är ledsna? Vi är ledsna, räcker inte det? Kan vi inte bara vara hemma kolla på någon film?”

Han skrattar lite när han återberättar:

– Där möts jag av människor som är på samma nivå som jag, killar som sitter och frågar sig ”vad gör jag här, jag är hitdragen av min fru.” Men ju mer vi lärde känna varandra ju mer började vi prata och plötsligt satt vi där allihop och kände en stor gemenskap.

När jag lyssnade på deras historier började jag se mönster i mig själv, jag fick insikt, förstod varför jag hade varit så otrevlig på jobbet

Filip Nordin

Han fortsätter:

– Den känslan var faktiskt otroligt viktigt. Den gjorde skillnad. När jag lyssnade på deras historier började jag se mönster i mig själv, jag fick insikt, förstod varför jag hade varit så otrevlig på jobbet.

I dag känner han att han har vuxit som människa.

– När man har varit med om något sånt här får man ett slags mandat att prata med andra om det händer något. Och jag har blivit mer observant på vänner och släktingar omkring mig.

Särskilt handlar det om männen i hans omgivning.

– Det här med panikångest, män som är dåliga på att visa känslor utåt, på att ventilera, så att det blir övertryck och slutar med att de mår otroligt dåligt, det tror jag att jag är bra på att se i dag.

Allan Linnér menar att människor som tar sig igenom svåra saker blir mer kompetenta och har mycket att ge, något arbetsgivare borde ta vara på.

– Filip och Denize kommer troligen att vara verkliga resurser på sina arbetsplatser när det kommer kriser i framtiden.

Livet har börjat gå vidare. För två år sedan fick de sonen Alfred och i vår väntas tillökning.

– I dag är jag ödmjuk, tar ingenting för givet. Inreda barnkammaren kan man vänta med, det viktiga är att allt går bra, säger Filip Nordin.

Psykologens tips för att möta människor som drabbats av svåra förluster:

• Våga ta kontakt även om den andra ser ut att inte vilja ha det och ser ut som hen klarar sig själv. Buffa på: ”Hur är läget? Kan jag göra något, vill du snacka?”

• Ta med en kasse med färdiglagad mat som räcker en vecka. Det är väldigt konkret.

• Erbjud avlastning, erbjud paus, erbjud sällskap.

• Det viktiga är inte vad man pratar om, det viktiga är inte heller att man pratar, det viktiga är att markera närvaro.

• Man behöver inte lösa någonting. Man behöver bara lyssna. Den som har varit med om någonting behöver ofta bara berätta, om och om igen. Man behöver inte ha svar, bara visa ”jag hör”.

Filmen Efter Inez

Under hela sorgeprocessen från dag ett på förlossningen hade Filip och Denize kontakt med dokumentärfilmaren Karin Ekberg. Hon hade ställt frågan om hon förutsättningslöst kunde få följa dem i deras sorgeprocess med sin kamera. Fyra år senare har filmen som fått namnet Efter Inez premiär. Filmen visas nu på biografer runt landet och ska visas på SVT i höst.