Under Bokmässehelgen blev ett cirkustält på Heden i Göteborg navet för den politiska debatten i Sverige.

Det var där mediehuset ETC drog storpublik till sin alternativa ”Bokmassa” och det var där tusentals motdemonstranter samlades för att markera mot nazistiska Nordiska Motståndsrörelsens manifestation.

Flera debattörer valde efteråt att fokusera på de få stenkastande vänsterextremisterna.

Men vi som var där vet att det var plakat av typen ”Ge mig en kram – inte hat” och en känsla av kärlek och gemenskap som dominerade platsen.

Man skulle kunna se händelserna lördagen den 30 september som ett slags 40-årsjubileum för ”Tältprojektet – Vi äro tusenden” som även det startade på Heden i Göteborg.

Den vänster-politiska teaterföreställningen var höjdpunkten för den så kallade proggrörelsen. Eller ”musikrörelsen” som de inblandade kallade den.

…plakat av typen ”Ge mig en kram – inte hat” och en känsla av kärlek och gemenskap dominerade platsen

Jonna Sima

Hundra tusen svenskar såg ”Tältprojektet – Vi äro tusenden” under sommaren 1977.

Analogin till händelserna i lördags är faktiskt inte helt osökt. Båda uppstod som en proteströrelse till kommersialismen och de stora jättarna (70-talets skivbolag, dagens Bok & Biblioteksmässa) – och blev mot alla odds folkliga framgångssagor.

Nu på lördag visas Mattias Lindeblads sevärda dokumentärfilm Barn av vår tid om Göteborgs proggscen, som kretsade kring skivbolaget Nacksving, i SVT2.

Det var ett skivbolag som startade som en motkraft till musiketablissemanget. Bolaget ägdes kooperativt och alla pengar delades lika. Det funkade till en viss gräns.

För medan några av den tidens stora musikgrupper och artister – Nynningen, Nationalteatern och senare även Björn Afzelius – turnérade för fullt och spelade in skivor kom andra medlemmar aldrig över tröskeln från replokalen.

Göteborg stod förvisso alltid längst till vänster i 70-talets Sverige, men inte ens de dogmatiska socialisterna kunde hantera den praktiska solidariteten fullt ut.

Filmen är full av anekdoter från en musikscen som fått upprättelse på senare år. Man slås av hur bra musik det faktiskt gjordes! Och en hel del urusel sådan.

Men det skapades även inspirerande musikjournalistik. Tidningen Musikens makt var både en nagel i ögat på musikindustrin och satte populärmusiken i ett kul, samhällspolitiskt sammanhang.

Under två kvällar på Scandinavium i november 1985 enades Musiksverige

Jonna Sima

Varför är sådant så sällsynt numer?

Många hängde inte med i svängarna när proggen plötsligt blev synonym med mossigt tillbakablickande snarare än progressivitet hos de unga. Punken kom och slog upp nya dörrar.

Men under två kvällar på Scandinavium i november 1985 enades Musiksverige. Tomas Ledin och Mikael Wiehe var de som kittade ihop den kommersiella musikscenen med den alternativa.

Tillsammans med statsminister Olof Palme – som hade tre månader kvar i livet – anordnade de solidaritetskonserter för att manifestera mot apartheid i Sydafrika.

Det är många som har dragit paralleller mellan vår tid och 1970-talet tidigare, med den politiska polariseringen och växande extremismen.

Man kan i dag längta efter någon med ”We are the world”-ambitioner som skulle kunna minska motsättningarna.

Var är dagens Wiehe och Ledin?