Nästa år är det trettio år sedan Dustin Hoffman spelade ett mattesnille med autism i Rain man. Sedan dess har både mycket och lite hänt.

I dag är den högfunktionella autisten lika vanligt förekommande i populärkulturen som den alkoholiserade snuten.

Ett exempel på en sådan karaktär är partikelfysikern Sheldon Cooper i Big Bang Theory, ett annat är kriminalaren Saga Norén i Bron.

Gemensamt för båda är att deras diagnoser stundtals ställer till det för dem socialt men på det stora hela gör dem till särbegåvade övermänniskor.

Precis som Rain man är de felsociala genier som hellre monterar ihop en raketmotor än en begriplig hälsningsfras.

Netflix-serien Atypical vill nyansera den ensidiga bilden. Här får vi följa den 18-årige high school-eleven Sam Gardner som liksom alla andra elever försöker hitta nycklarna till vuxenlivet.

Att han dessutom har en autism-diagnos komplicerar resan.

Inte minst då han knappt kan prata med jämnåriga utan att börja lista sina bästa fakta om kejsarpingviner.

Det som skiljer Atypical från de flesta liknande tv-serier är viljan att skildra autism hänsynsfullt och ärligt.

I serien får vi också se konsekvenserna av Sams beteende, hur det påverkar människorna i hans omgivning och hur hela hans familj lever i skuggan av diagnosen.

Kanske är Atypical en del av en ny våg av tv-serier som synliggör människan bakom funktionsvariationen i stället för att göra narr av dem.

I komediserien Speechless spelar en icke-verbal tonåring med cerebral pares huvudrollen, och tidigare i år gjorde en mupp med autism entré i det populära barnprogrammet Sesame Street.

Samtidigt som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar blir vanligare på tv är det fortfarande en viss sorts autism som får mer skärmtid än andra: Den klädsamt högfunktionella.