”Vi kom in i Förbundsdagen och vi ska förändra det här landet””

Orden klingar välbekanta från Alexander Gauland, en av det högerextrema AfD:s båda partiledare. AfD, Alternative für Deutschland, har för första gången tagit sig in i tyska riksdagen med 13,0 procent av rösterna.

Orden andas samma logik som i Sverigedemokraternas krav på att vara med och forma svensk politik.

Och samma logik hörde vi också från det nederländska valets högerpopulistiska parti PVV när de ansåg sig företräda ”den tysta holländska majoriteten”, den majoritet som påstods ha fått nog och nu rest sig för att kräva inflytande.

Ordvalen är desamma men det finns stora skillnader mellan de båda länderna och vad som har skett i Sverige.

Den största skillnaden är att Socialdemokratin i de båda länderna på kontinenten före valen hade ingått i en borgerligt styrd regering som urholkade välfärden.

I Nederländerna hade sjukvårdsförmånerna kraftigt försämrats av den tidigare liberala och socialdemokratiskt styrda regeringen, något extremhögern skyllde på invandrarna.

I Tyskland hade nya lågbetalda så kallade ”minijobb” och neddragna förmåner på arbetsmarknaden skapat en kraftig ökning av antalet ”arbetande fattiga”, något som extremhögerns AfD även här skyllde på invandrare och flyktingar.

Det är mycket tydligt hur ökade klasskillnader gjort att väljare vänt Socialdemokratin ryggen i Tyskland och Nederländerna.

Och i båda länderna har Socialdemokratin gjort snudd på sitt sämsta val någonsin sedan de ingått som stödpartier till en borgerlig regering.

Väljarna har i stället gått till de gröna, eller till vänster – eller till högerextremism.

I Sverige har de ökade klasskillnaderna som varit Sverigedemokraternas grogrund i stället skapats av en borgerlig Alliansregering.

Men har de högerextrema därför rätt att forma den tyska politiken? Eller den holländska? Eller den svenska?

Se på procentsiffrorna för dagens tre stora högerextrema partier i Europa:

• 13,5 procent i Tyskland.

• 13,0 procent i Nederländerna.

• 12,6 procent i Sverige i valet 2014, även om de senaste sammanvägda opinionssiffrorna nu talar om 17,8 procent för Sverigedemokraterna.

Även med den högre procentsatsen innebär det att 82,2 procent av svenska folket i val skulle säga nej till att ett rasistiskt parti med nazistiska rötter skulle få makt i Sveriges riksdag.

• I Tyskland säger 86,5 procent nej.

• I Nederländerna säger 87 procent nej.

Men i extremhögerns reaktioner över dessa siffror syns den stora skillnaden mellan totalitarismens anhängare och dem som värnar demokratin.

Den representativa demokratin som den formats i de flesta västländer utgår ifrån att styrande beslut endast kan fattas i ländernas parlament om det finns en majoritet av väljarna bakom varje beslut.

Varken 13,5 eller 13,0 eller ens 17,8 procent är i närheten av att vara någon majoritet.

Alltså finns inte heller någon grund för extremhögern att kräva makt i beslutandeprocessen endast med hänvisning till att de tagit sig in i parlamentet.

Ingen har något minne av att den dåvarande borgerliga regeringen i Sverige släppte in dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna för att få vara med och bestämma över svensk politik.

Ingen minns det eftersom det naturligtvis aldrig skedde.

Men trots den stora bristen på folkligt stöd och trots den stora majoritet som röstat emot extremhögern, anser sig alla tre högerextrema partier ha rätt att diktera villkoren för alla andra.

Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson anser sig ha rätt att styra politiken även för de 82,2 procent som är hans motståndare.

Och nu kommer den svåra jämförelsen, men den måste ändå göras. För hur lyder argumenten för att SD och de övriga ska få makt trots att en överväldigande majoritet går dem emot?

När Hitlers nationalsocialistiska parti grep makten i Tyskland hade de endast drygt 30 procent av rösterna bakom sig.

Maktövertagandet skedde efter en omröstning i tyska riksdagen där socialdemokrater och kommunister stängdes ute, men där flera borgerliga partier mangrant slöt upp bakom att utropa Hitler till ledare för Tyskland.

Skälet de angav var att Tyskland var på väg att falla samman, en systemkollaps hotade. Därför fick Hitler oinskränkt makt att fatta de beslut som var nödvändiga för att få Tyskland på rätt köl igen.

Vokabulären är skrämmande lik den som Jimmie Åkesson och hans sverigedemokratiska anhängare enträget och med ständigt oförminskad energi försöker befästa som en sanning.

Sverige står inför en systemkollaps, hävdar Sverigedemokraterna. Extraordinära beslut krävs för att rädda landet.

Och samma ord hör vi från tyska AfD och nederländska PVV.

Det är svårt att se de högerextrema partiernas bilder av systemkollaps och att respektive land befinner sig i en akut, extraordinär situation som kräver extraordinära lösningar som annat än en förberedelse för att kunna kringgå demokratin.

I Nederländerna pågår fortfarande överläggningar mellan de demokratiska partierna om hur de ska uppfylla de holländska väljarnas önskan och forma en regering utan att släppa in extremhögerns PVV.

I Tyskland minns Angla Merkel och en lång rad av de demokratiska partierna hur demokratin ströps förra gången ett högerextremt parti tog makten i landet.

I Sverige har vi dock väldigt svårt att minnas.

Ett stort, mycket stort, ansvar ligger nu på Moderaterna och Kristdemokraterna att vi i likhet med Nederländerna och Tyskland fortsätter värna demokratin, trots att ett högerextremt parti tagit sig in i riksdagen, ett högerextremt parti som anser sig ha rätt att besätta makten trots att över 80 procent av väljarna är emot dem.

Och Socialdemokraterna i Tyskland och Nederländerna har en lång väg kvar att försöka hitta tillbaka till en egen politik som minskar och inte ökar klasskillnaderna.