Svensk film – män som ratar kvinnor
Direkt feministiskt upplyft blir man inte av att läsa programmet för höstens biopremiärer. Där är det boys, boys, boys, skriver Arbetets kulturredaktör.
Min dotter är knappt två år men har redan fått en favoritlåt i ”Boys” med den brittiska sångerskan Charli XCX. Det är framför allt ett ord som hon har fastnat för: boys.
Refrängen går nämligen: ”I was busy thinkin’ ’bout boys, boys, boys/ Always busy dreamin’ ’bout boys, boys, boys / Head is spinnin’ thinkin’ ’bout boys”.
Det är så här patriarkatet reproduceras!, är det lätt för hennes arma mor att suckande tänka. Jorden fortsätter att kretsa kring de där pojkarna och männen.
Direkt feministiskt upplyft blir man inte heller av att läsa programmet för höstens biopremiärer. Där är det också boys, boys, boys.
Den verklighetsbaserade spelfilmen om Björn Borg har redan haft premiär och vid jul väntas filmen om Ted Gärdestad gå upp på bio.
Många av de stora filmerna – The Square, Becker – Kungen av Tingsryd, The Nile Hilton Incident och Korparna – har alla manliga karaktärer i huvudrollerna.
Även på dokumentärsidan är det brutalt mansdominerat.
Vissa av filmerna kommer säkert vara riktigt bra, men det enögda perspektivet skaver
Filmerna om rapartisten Silvana Imam och Ouaga Girls, som handlar om något så sällsynt som en bilmekanikerskola för kvinnor i Ouagadougou, lyser som polstjärnor i höstmörkret.
I övrigt: Manliga livsöden, gestaltade av i huvudsak manliga regissörer.
Dokumentären om racinglegenden Ronnie Peterson hade premiär i augusti och i oktober kommer en film om det 28-åriga houseundret Aviciis lika korta som spektakulära karriär.
Senare i höst kan vi se fram emot dokumentärer om Lars Winnerbäck och den mer obskyra könsrockpionjären Johnny Bode.
Vissa av filmerna kommer säkert vara riktigt bra, men det enögda perspektivet skaver. Särskilt med Svenska Filminstitutet, SFI, och vd:n Anna Serners höga svansföring i jämställdhetsfrågor.
På Torontos filmfestival i förra veckan deltog Anna Serner i en debatt och sa att SFI kommer att se till att kvinnliga filmmakare får tillgång till samma budgetnivåer som manliga.
Det är en del i SFI:s mål till 2020: Hälften av filmerna som får produktionsbidrag ska vara gjorda av kvinnor.
Det är hoppfullt att det ändå verkar ske ett medvetet arbete hos dem som sitter på pengarna.
…så länge biopubliken inte märker någon direkt skillnad i utbudet spelar det ingen roll
Men det handlar också om vad och vilka filmerna berättar om.
Jag medverkar i antologin En annan historia som gavs ut tidigare i år med Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård som redaktör.
Den tillkom som ett svar på alla historieböcker, Hollywoodfilmer och medier där mänskligheten beskrivs som att kvinnor utgör 5–30 procent av den.
I antologin berättar olika skribenter om 51 vitt skilda kvinnor ur historien som alla borde känna till.
Mitt kapitel handlade om Anna Sterky, en av arbetarrörelsens oumbärliga kvinnliga pionjärer som blivit sorgligt negligerad i historieskrivningen.
Boken är full av fascinerande kvinnoöden – mattesnillen, barnmorskor, jägare och regimkritiker… – som skulle bli lika fascinerande filmer. Och dessa personer är ju bara ett axplock.
Filminstitutets jämställdhetsmål är hedervärda, men så länge biopubliken inte märker någon direkt skillnad i utbudet spelar det ingen roll.
I den här utvecklingstakten är det tveksamt om min dotter kommer att få se annat än boys, boys, boys ens när hon nått tonåren.
