För ett antal år sedan möttes under en kort tid besökarna på Stadsbiblioteket i Stockholm av meningen ”Moderater äter barn” klottrat på vägbanan när de kom ut från lokalen.

Kanske skulle meningen tas som ett inlägg i daghemsdebatten, eller i debatten om barnbidrag. Men den som gått fram med färgburk och pensel (det var ett brett, ordentligt målat klotter) menade knappast att orden skulle uppfattas bokstavligt.

Samma känsla återkommer nu inför Alliansens och arbetsgivarorganisationernas groteskt förvridna reaktioner om vinster i välfärden.

Att barn skulle ätas framstår nästan som en skönmålning jämfört med de farsoter som högern målar med sina färgpytsar och penslar varje gång vinstbegränsningar i välfärden kommer upp.

”Åtta av tio välfärdsföretag kommer att slås ut”, säger arbetsgivarorganisationen Almega om de rödgrönas förslag till vinstbegränsningar.

”Den mest valfrihetsfientliga regeringen på 25 år”, säger Marcus Strömberg, vd på Sveriges största skolkoncern Academedia.

”Ett svek mot hundratusentals elever och brukare”, säger Centerns partiledare Annie Lööf.

”Det leder till kaos i välfärden”, säger Anders Morin på Svenskt Näringsliv.

Lite påminner dagens vulgärpropaganda om arbetsgivarorganisationen Visitas kampanj om ”Dubbelstöten” inför valet 2014. De rödgröna hade hotat med att återställa restaurangmomsen och åter höja arbetsgivaravgiften för unga till normal nivå.

Det var en självklar reform eftersom sänkningen inte hade skapat fler jobb utan bara fungerat som ett sätt för restaurang-ägarna att höja sina vinster.

Och som väntat skapades betydligt fler jobb i ekonomin efter att arbets-givaravgiften återställdes.

Dubbelstötens skräckpropaganda om horder av arbetslösa ungdomar som skulle driva runt på gatorna och vandalisera i stället för att steka hamburgare var naturligtvis fel.

I stället har restaurangbranschen gått lysande och kraftigt ökat antalet anställda.

Samma typ av sanslös desinformation som ”Dubbelstöten” sprider nu Alliansen och arbetsgivarorganisationerna när det gäller vinstuttag.

På ett sätt är det naturligt. Systemet med obegränsade vinstuttag är exceptionellt i västvärlden och så extremt lönsamt för företagen och utarmande för skattebetalarna att det måste vara svårt hitta sakliga argument för att behålla systemet.

Systemet strider mot all marknadsekonomi. Det kan åskådliggöras av en elektriker som ska byta ut alla trasiga elkontakter i, låt oss säga, en skola.

I en normal marknadsekonomi anlitas en elektriker som gör sitt arbete och skickar en räkning på arbetskostnad och materialkostnad.

Om systemet med obegränsade vinstuttag skulle appliceras på elektrikerns arbete skulle han i stället ha fått en klumpsumma i förskott. Och det han inte gjort av med när arbetet var klart skulle han få kalla vinst och få behålla.

Om han byter alla trasiga elkontakter blir det dock inga pengar över till vinst, men struntar han i att byta en del av de trasiga kontakterna kan han göra vinst, och ju fler trasiga elkontakter han struntar i att byta desto större blir vinsten.

Observera att detta är det enda, det absolut enda sättet för honom att göra vinst om jämförelsen med vinstuttag ur välfärden ska bli korrekt.

Neddragningar i skola och omsorgsverksamhet är nämligen det enda, observera det enda, sättet för privat drivna, skattefinansierade skolor och omsorgsföretag att göra vinst.

Detta rent ut sagt korkade system har naturligtvis inte det minsta med marknadsekonomi att göra där seriösa företagare tar fram bra produkter och kunnande för att sälja och göra vinst på riktigt, som en elektriker som vet vilka elkontakter som ska bytas och som gör det bra.

Det är nog detta uppenbara samband som gör att högern och arbetsgivarorganisationerna argumenterar med spökhistorier i stället för med fakta.

Man får intrycket av att hela landsändar kommer att dö och att horder av arbetslösa lärare och vårdpersonal kommer driva runt och vandalisera på gator och torg om vinstuttagen begränsas, trots att vi då faktiskt får mer pengar att anställa lärare och vårdpersonal för när alla skattepengar vi betalar till skolor och omsorg verkligen går till skolor och omsorg.

Det är det vi bör prata om, i stället för att mala på i en argumentation som påminner om Nordkoreas statstelevision.

I annat fall kan vi ju faktiskt börja tro att de verkligen äter barn, både Alliansen och arbetsgivarorganisationerna.