Striden mot SD står på arbetsplatserna
Det är på våra arbetsplatser fajten mot SD kommer att tas. I fikarum, byggbodar och personalmatsalar kommer snacket att vara avgörande, skriver Arbetets chefredaktör.
Sverigedemokraternas skugga har vuxit allt djupare över arbetarväljarna.
I senaste valet var det lite mer än hälften av dem som röstade på SD som jobbade i ett arbetaryrke. Sedan dess har SD haft en växande anhängarskara. I riksdagsvalet om ett år ställs det på nytt på sin spets.
En fråga som bekymrar mer än andra när man pratar med fackligt aktiva är just Sverigedemokraterna.
Bland förtroendevalda och de fackliga organisationerna är planeringen inför valrörelsen redan i full gång.
Det är på våra arbetsplatser fajten mot SD kommer att tas. I fikarum, byggbodar och personalmatsalar kommer snacket vara avgörande.
Arbetet besöker den här veckan Borlänge. Där är Sverigedemokraterna redan näst största parti. Vi möter människor som tidigare röstat på Socialdemokraterna eller Moderaterna.
Som oroas över hur det ska gå med välfärden, som har gjort invandringen till huvudfienden.
Och som fakta inte riktigt längre tycks bita på. För även om arbetslösheten är låg och antalet anmälda brott är lägre nu än för tio år sedan möts vår reporter av påståenden om ”att mycket tystas ner”. Människor som tappat tilliten till det samhälle som omger dem.
Drar vi denna tendens till dess extrem hamnar vi i USA. I boken Hillbilly Elegy gör författaren JD Vance en ingående skildring av den fattiga vita arbetarklassen i södra Appalacherna. Vance är själv republikan och boken ett inlägg i den amerikanska debatten.
Men likväl är den en tänkvärd skildring av ett samhälle i sönderfall och människor som helt tappat tron på ett samhällskontrakt. Ett område där arbetslösheten varat så länge att den börjat gå i arv och vars invånare söker efter någon att lägga skulden på.
Boken ger en fond till Donald Trumps väg till presidentposten.
Med andra glasögon än Vances kan skilda slutsatser dras. Samma misstro inför att samhällsutvecklingen kommer att föra något gott med sig – att framtiden kan vara ljus – som invånarna i Appalacherna ger uttryck för hör vi också eka i Borlänge.
Det är den känslan en progressiv rörelse måste komma åt – om man inte ska bana väg för Trumpar och Åkessonar.
Men de enorma ekonomiska skillnader som är verklighet i USA:s rostbälte är ännu inte verklighet här.
Skillnaderna kan dock tjäna som ett varnande exempel för vad som händer om man inte angriper de klyftor som också växer sig större i Sverige.
Även för den som tar kampen mot Sverigedemokraterna, som försöker säga emot kollegan eller släktingen, kan framtiden stundtals tyckas mörk.
När Nordiska motståndsrörelsen paraderar med hätska slagord i Visby. När nazister efter Charlottesville förklarar att många fler kommer att dö. När nättrollen flyttar ut från kommentarstrådarna till Medborgarplatsen i Stockholm med sitt hat. Då kan vi kännas förlorade.
Men det behöver inte vara så. Det finns lärdomar att ta med sig inför stundande valrörelse.
I förra valet genomförde LO en ringkampanj där 200 000 medlemmar fick ett samtal. Eftervalsanalysen visade att färre av dem som fått ett samtal röstade på SD i valet än bland dem som inte fått ett samtal.
Särskilt viktigt tycks det vara om en arbetsplats saknar fackligt ombud. Flera LO-förbund har redan beslutat om att gå vidare med samtalskampanjer i kommande valrörelse och LO ska bistå med samordning.
En förutsättning för att samtalskampanjer ska lyckas är dock att det finns politik att utgå ifrån.
Det påstås ibland att högervänsterkonflikten har förlorat i betydelse.
Men visst finns där saker att ta av och bygga konflikt kring.
Vinster i välfärden, vårdkrisen och investeringar i infrastruktur är några frågor som rätt hanterade kan bli effektiva verktyg i den kommande valrörelsen.
