– 2,2 procent är märket för årets avtalsrörelse, sa facken inom industrin när de presenterade sina löneuppgörelser den 31 mars 2016. Det kommer att ge oss reallöneökningar, utan att förstöra industrins konkurrenskraft.

Den rapport om industrins löner som Facken inom industrin publicerar i dag är ett slags facit. Lönerna ökade med 2,2 procent 2016, visar rapporten, som bygger på förbundens egen lönestatistik och parternas gemensamma lönestatistik. Då inflationen stannade vid 1 procent förra året steg alltså reallönerna med 1,2 procent.

Följsamheten mot ”märket” kan alltså tyckas fullständig. Men då ska man ha i minnet att de flesta avtal för industrins anställda 2016 innehöll löneökningar på 2,0 procent plus en avsättning till deltidspension på 0,2 procent. När nu lönerna visar sig ha stigit med 2,2 procent har de anställda fått en liten löneökning utöver vad de centrala avtalen angav, så kallad löneglidning.

2,2 procent per år är för övrigt den takt som lönerna ökade med den föregående avtalsperioden, alltså 2013–2015. Även då sammanföll de verkliga löneökningarna rätt väl med ”märket” för perioden.

Om de övergripande siffrorna är föga dramatiska, så finns ändå intressanta förskjutningar bakom dem:

  •  Industriarbetarnas löner ökade med 2,4 procent 2016, tjänstemännens med 1,8 procent. Tendensen att industrins tjänstemän drar ifrån, som oroade LO i början av 2000-talet, har mattats av på senare år. Och just 2016 hämtade alltså arbetarna in en smula. Löneglidningen blev faktiskt större för arbetare än för tjänstemän. För arbetare i industrin var medellönen 27 100 kronor i månaden förra året (medianlönen var 26 900). För tjänstemännen var medellönen 41 600 kronor (medianlönen 38 400).
  •  Kvinnorna (som utgör 22 procent av industrins anställda) ökade sina löner mer än männen 2016. Det är i praktiken kvinnorna i tjänstemannayrkena som ökar sina löner snabbare än männen, en utveckling har pågått hela 2000-talet. År 1999 tjänade de kvinnliga tjänstemännen i industrin 79 procent av de manliga kollegornas löner, 2016 tjänade de 87,5 procent. Enligt Facken inom industrin beror utvecklingen på att många högutbildade kvinnor har anställts i industrin på senare år. De får allt mer kvalificerade arbetsuppgifter och högre befattningar.
  •  Bland arbetare har könsskillnaden däremot varit konstant. Kvinnornas löner är 93 procent av männens. Löneklyftan är i och för sig mindre än på tjänstemannasidan, men den har alltså knappast förändrats sedan år 2000. Skillnaden i lön mellan en manlig och en kvinnlig industriarbetare är 1 900 kronor i månaden.

Under hösten ska IF Metall granska lönestatistiken för sina medlemmar närmare, och innan den analysen är klar är avtalssekreteraren Veli-Pekka Säikkälä försiktig med kommentarer om varför löneskillnaden mellan kvinnliga och manliga arbetare tycks så stabil.

– Men på teknikavtalet, vårt största avtalsområde, skiljer det fyra procentenheter i  lön mellan män och kvinnor. Det är trots allt en mycket mindre könsskillnad än bland tjänstemännen, där det skiljer omkring 13 procent.

En väg till jämställda löner i industriarbetarkollektivet kan vara att fler kvinnor börjar arbeta på de avtalsområden där lönerna är högst. I dag finns många av kvinnorna i tvätterier och beklädnadsindustri, där lönerna är låga.

– Gruvindustrin är en ljuspunkt, där har många kvinnor anställts genom målmedvetna ansträngningar från LKAB och Boliden, säger Veli-Pekka Säikkälä.

Facken inom industrin har också lämnat en rapport om den internationella löneutvecklingen. Den visar att arbetskraftskostnaderna växlades ner till en lägre nivå åren efter finanskrisen, i Sverige såväl som i resten av Europa. Sverige skiljer ut sig från övriga Västeuropa genom att de reala arbetskraftskostnaderna – alltså de kostnadsökningar som blir kvar när man tar hänsyn till inflationen – har varit höga under åren 2013–2016, hela 2,4 procent per år. Det beror främst på den låga inflationstakten i Sverige, där inflationen tidvis har varit under noll.