För några månader sedan kände många inom den tyska vänstern hopp. Hopp om att det skulle finnas utrymme för en stark vänster bortom Angela Merkel.

Martin Schulz skulle kunna utmana, vinna valet, sades det. Han skulle profilera partiet och skapa ett tydligt alternativ. Med tre veckor kvar till valet måste man tyvärr konstatera att Schulz och SPD måste satsa och våga mycket mer än de gjort för att bryta Merkels dominans.

Den som är sugen på att göra någonting riktigt tråkigt kan slå sig ner och följa opinionsmätningarna inför tyska valet. Läget är i stort sett detsamma sedan tre, fyra månader tillbaka: Merkels kristdemokrater ligger stabilt nära 40 procent, socialdemokraterna i SPD runt 24 procent och resten på dryga åtta procent.

Det fanns en kort period i början av året där Socialdemokraterna plötsligt låg jämsides med Kristdemokraterna. Det var den tid då Martin Schulz blev kanslerskandidat och firades som Tysklands Bernie Sanders.

Förutom att han var högersosse. Men han var ny och populär. ”Schulz-tåget” började rulla.

Men medan Merkel körde på med sitt politiska mantra som går ut på att undvika politiska visioner eller reformidéer och hellre pratar om att folk ”känner henne” som landsmodern i en orolig omvärld, glömde de tyska socialdemokraterna att man måste tillföra bränsle för att tåget ska fortsätta rulla.

Det finns en stor efterfrågan på vänsterpolitik i Tyskland: Ojämlikheten är en grym verklighet för alldeles för många, chansen till utbildning styrs alltför kraftigt av familjebakgrund och det behövs statliga investeringar.

SPD ville prata om ojämlikheten genom att sätta ”social rättvisa” i fokus. Valmanifestet är ett mitten-vänster-program som lämnar en del att önska men som pekar åt rätt håll. Inte konstigt att Schulz lyckades ena partiets falanger.

Problemet är alltså inte längre politikens innehåll, det är spelteorins: Vem ska regera med vem efter valet?

Socialdemokraterna går till val på ett hyfsat progressivt program. Många av förslagen i den ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska delen kan bara genomföras tillsammans med De Gröna och Vänsterpartiet.

Kruxet är att en sådan koalition är den enda som SPD mer eller mindre har uteslutit, förutom ett samarbete med högerextrema AfD. Som vänsterperson kan man undra vad ett progressivt program ska tjäna till när Socialdemokraterna lutar åt andra koalitioner. Valmanifestet framstår mer som ett bud i en redan pågående koalitionsförhandling med Kristdemokraterna eller Liberalerna än ett eget regeringsprogram.

Vad Socialdemokraterna hade behövt säga är: ”det här är ett radikalt program för ett jämlikt samhälle och det får ni inte med Kristdemokraterna i regering. Om det inte räcker för en vänsterkoalition ska vi ändå hålla fast vid våra idéer och gå i opposition.”

I stället går vänsterväljarna till vänsterpartiet Die Linke, och socialliberala väljare stannar med Merkel. Den politiska mitten i Tyskland har reducerats till en socialdemokratisk politik under Merkels ledning, vilket i slutändan äter upp det socialdemokratiska partiet.

Finns det någonting de tyska socialdemokraterna kan göra för att vända utvecklingen med sex veckor kvar till valet?

Merkel brukar kallas för ”Teflon-Merkel”: allt rinner av. Men teflon kan, som vi alla vet, lätt bli obrukbar. Det räcker med att byta den försiktiga träskeden mot stekspaden i stål.

För att vinna valet måste SPD bryta med den stora koalitionen. Göra små hål i Merkels teflon. Idéerna finns där men alternativet måste förtydligas.

Om SPD inte vinner valet får konsekvensen inte återigen bli en storkoalition – en ”lightversion” av Socialdemokraternas politik som Merkel sedan kan marknadsföra som sin egen politik.

Folk måste känna att de har möjlighet att välja ett alternativ. Och om det inte räcker för en mitten-vänster-majoritet är opposition det enda sättet att långsiktigt bygga upp det alternativ till Merkels kristdemokrater som Tyskland så väl behöver.