På måndag visas det sista avsnittet av Game of Thrones sjunde säsong på HBO. Trots att det har hunnit gå sex år sedan tv-serien startade har den – till skillnad från många andra långkörare – behållit sin storpublik i ett fast grepp.

Att försöka förklara vad Game of Thrones handlar om är inte det lättaste. I korthet är det en maktkamp mellan olika familjer som alla vill erövra Järntronen och regera över de sju kungarikena på kontinenten Westeros.

Serien är baserad på författaren George R.R. Martins romanserie ”Sagan om is och eld” och han har erkänt att Sagan om ringen varit en stor inspiration. Båda bokserierna har myllrande persongallerier.

För någon som mig, som aldrig kan komma ihåg om någon heter Eklund, Ekblad eller Ekberg, är det hart när omöjligt att minnas alla karaktärer, vad de heter, hur de är släkt och på vilket sätt just de är en viktig tråd i den osannolika väv som GoT utvecklats till.

Min kära sambo suckar varje vecka över min fascination över dessa ”tomtar och troll”. Jag förstår honom delvis, vad är det egentligen som är så kul med denna evighetslånga saga, där man osentimentalt tar livet av hjältar och favoritkaraktärer?

Kanske är det för att serien har lyckats skapa ett eget unikt universum.

Kanske för att det går att se serien på flera nivåer; som en svindlande saga eller samhällskritik mot det kapitalistiska systemet, rasism, fördomar och patriarkatet.

På nätet spekuleras det vilt i vem som i slutändan hamnar på Järntronen. Vi kommer inte att få svaret i morgon heller, en åttonde och sista säsong är redan utlovad.

Men är det för mycket begärt att hoppas på att Drakarnas moder (Daenerys Targaryen) och kungen av Norden (Jon Snow), blir ett par och skapar ett fredligt och jämlikt samhälle i Westeros? Som det världspolitiska läget ser ut i verkligheten behöver vi fiktiva utopier mer än någonsin.

TV-serie

• Game of Thrones (säsong 7)

• Visas på HBO Nordic