Jag ser en barndomsvän i ögonvrån och upptäcker honom i sista stund precis innan vi går förbi varandra. Han är ganska krallig och har ljust hår. Bredaxlad, vältränad, kraftig käke. Har händerna borrade i en chipspåse, vägrar skaka min hand för att inte kladda ner mig. Ger mig handleden.

Jag säger att det inte gör så mycket. Vi kramar om varandra och han berättar att han är på besök i Stockholm. Numera bor han i Australien tillsammans med sin fru, där mycket är annorlunda än här.

Sist vi sågs var på hans bröllop. Vi hade ätit och supit och dansat och firat brudparet. Sen åkte de iväg till kontinenten bortom havet.

I unga dagar var han en värsting, faktiskt en förebild för mig på den tiden. Hans bröder också. I dag är de skitfina allihop. Men nu går han i den förort som han en gång ägde, utan att någon känner igen honom.

Ändå tycker jag mig se tydliga förortsmarkörer i hans gestalt. Hans skarpa blick, den något släpande gången. Det självklara steget; elegant, medvetet.

Han läser svenska kvällstidningar på nätet och konstaterar att mycket har förändrats. Det är inte som förr, säger han. Från när vi var unga på glid. Nää, säger jag, jag vet. Möjligheterna att samla cash är numera liten, där borta finns pengar att tjäna, förklarar han. Här kväver staten oss. Jag har lite för bråttom för att hinna fråga vad han menar mer konkret.

Om han syftar på politikernas eller mediernas uppiskade stämning, stigmatiseringen eller demoniseringen på senare år. Jag låter ämnet vara.

Jag rör mig vidare, med samma steg som min kriminella förebild en gång lärde mig. Det är svårt att ändra sin gångstil, har man väl lärt sig gå som en kung så kommer man alltid göra det.

Samma dag skojar jag men en annan kamrat. Hon är cirka 50 år äldre än mig och söt som en jordgubbe. Sitter ofta i solen iklädd en röd kappa och med en käpp i handen, en kall bärs och ciggpaket bredvid.

Kallar henne för Sisu. Då skrattar hon. Finskt stål! I dag är Sisu glad, hon ska få en sådan där batteridriven rollator, som jag inte riktigt minns namnet på. Den kan ta mig ändå till Spånga, säger hon med ett leende.

Sisu berättar ofta samma berättelse för mig, nästan varje gång vi ses. Jag vet inte om det beror på att hon glömmer eller för att jag spelar lika överraskad varje gång.

Hon säger att hon bott i förorten i 40 år, alltså har hon varit förortare i 40 år. En gång sa hon, att människor föds med olika förutsättningar att leva bra liv. En annan gång påstod hon att folk i orten inte är lika småsinta som andra i innerstaden. Ett påstående som jag delvis kan hålla med om.

Jag tycker om Sisu. Hon är skarp i tanken och är alltid vänlig. Förutom när någon säger ”Du, ta det lite lugnt med bärsen nu va”. Då kan hon vända sig mot en och göra ett sånt där pruttljud med läpparna i protest. Det är som sagt svårt att ändra sin stil när man väl har lärt sig leva som en kung.

Sisu och min kriminella förebild från barndomen tillhör två utdöende arter av förortare. Två kungar som gjort sina resor, men ändå blivit kvar. För visst är det så, att vi blir kvar, även när vi rest vidare härifrån. Men likväl sitter markörerna kvar.