I förra veckan avslöjades att fuskande assistansbolag under en tioårsperiod fått 3,9 miljarder kronor från Försäkringskassan.

Samtidigt, fick vi veta, är Sveriges totala utbetalningar till personer med funktionsnedsättningar drygt 30 miljarder kronor per år. Nyheten låter vinklad. Och är det också.

Dels framstår 3,9 miljarder kronor som en stor del av 30 miljarder. Men det ena gäller kostnaderna på tio år, det andra på ett år.

De fuskande företagens andel motsvarar därför bara 1,3 procent av de totala kostnaderna, ingenting annat, men framstår som mer eftersom nyheten använder olika tidsperspektiv.

Men framför allt ligger fusket inte alls på 3,9 miljarder.

Nej, denna summa är i stället den totala summan som företagen har fått, och den absoluta merparten av dessa pengar har gått till det som varit meningen, assistansverksamhet för tusentals brukare. Fusket består i stället främst av skattefusk.

Och tyvärr är syftet med nyhetspresentationen tydligt: Den ska förmedla att det fuskas massor och att kostnaderna för assistans är olidligt höga, utan att siffrorna visar det.

Som faktaunderlag är det förkastligt, som politik ännu värre.

Innan assistansverksamheten raseras helt måste vi inse att S-politik är att inkludera alla, inte att till varje pris strypa den möjligheter till medverkan som finns.