Solidaritet är nödvändigt och det verkar delar av fackföreningsrörelsen allt mer glömma bort. Våra fackförbund påstår att vi, det vill säga arbetstagarna, behöver en individuell lönesättning. Den ska öka motivationen hos medarbetare och leda till bättre fungerande verksamheter inom välfärdsyrken.

Vidare argumenterar facket för att den är bra för kvinnor. Men kvinnor inom välfärden har en sämre hälsa och sjukskrivningar ökar. Är det då läge att tänka individualistiskt och samla poäng hos chefen?

Vi är oroliga över att solidaritetstanken i arbetarrörelsen inte längre tar den plats den borde ta. Vi är också oroliga över avsaknad av en saklig debatt om de negativa konsekvenserna av den individuella lönesättningen.

Solidaritetstanken var grunden i fackföreningsrörelsen. Den har lett till att anställda i Sverige, tack vare att man ställt upp för varandra, har kunnat få bättre villkor i sitt arbete. Men samtidigt är det inte bara gruppen som tjänar på solidaritet utan även jag som enskild individ. När försäkringar inom arbetslivet höjs är det bra även för mig som just nu inte behöver använda en sådan försäkring. Jag som ung riskerar inte att en äldre person stannar kvar och ”tar” mitt arbete därför att denne inte har råd att gå i pension. När ingen är fattig kommer ingen heller att pressa ner både min lön och andra villkor.

Den individuella lönesättningen kan aldrig vara bra för arbetarrörelsen. Med individuell lönesättning är vi tillbaka till gamla tider då den som fjäskade mest och var mest vältalig fick mycket medan den som inte har talets gåva, som kanske inte ens pratar så bra svenska, får lite.

Solidaritet är att vi ställer upp för varandra och ställer krav på varandra, även om vi inte gillar varandra särskilt mycket eller ens förstår varandra.

Vi tjänar alla att på att vi backar upp varandra.

Ulla Thell 

Claudia Velasques 

Fackligt aktiva i Lärarförbundet resp Vision, Helsingborg