För en gångs skull ville Jimmie Åkesson inte prata om regeringsbildning i sitt Almedalstal. Det var utmärkt. I stället fick vi nämligen höra en bra beskrivning av vilket samhälle Sverigedemokraterna vill skapa.

Och uppriktigt berättade Jimmie Åkesson om ett samhälle där arbetarklassens krav inte hörs, och där politiska riktningar  som vi känner dem i dag har smält samman till en och samma linje.

Där alla grupper kämpar åt samma håll, för samhället.

– Då spelar klass ingen roll. Då spelar det ingen roll hur mycket du tjänar, som Jimmie Åkesson så uppriktigt beskrev det Sverigedemokratiska drömsamhället.

Glöm löneförhandlingar. Glöm att försöka gå samman med arbetskamraterna för att kräva bättre arbetsmiljö. I det Sverigedemokratiska samhället spelar det här med klass ingen roll eller om du tjänar bra eller dåligt, även om du själv tycker det är viktig frågor.

Rättvisa är ingen ledstjärna för SD. Det viktigaste, som Jimmie Åkesson förklarade i sitt uppriktiga tal, är vad du gör för ”det gemensamma”.

Det finns ett ord för det samhällsskick som  Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson beskrev i årets Almedalstal. Det samhällsskicket kallas ”korporativism”. Korporativism beskriver ett samhälle som en kropp ”corpus”, där alla grupper ska arbeta åt samma håll, där klasskamp förbjuds och där även politiska partier i slutskedet förbjuds.

”Det handlar inte om klass eller om hur mycket du tjänar.”

Mycket tydligt poängterade Åkesson också att ”socialism och konservatism bör kombineras” och för att riktigt poängtera avvecklingen av de politiska motsättningarna hyllade Jimmie Åkesson både den tidigare Socialdemokratiska statsministern Per-Albin Hansson och den djupt konservative diktaren Verner von Heidenstam som gav sitt stöd åt dåtidens högerextrema regeringsbildningar.

Med Åkessons grundsyn är det också mycket lätt att få in en rasistisk och främlingsfientlig agenda genom att peka ut invandrare som en avvikande grupp som lätt kan beskyllas för att inte vilja kämpa för det gemensamma.

Genom historien har korporativism legat till grund för slutna, konservativa och ibland fascistiska samhällen, som under diktator Mussolinis styre i Italien under andra världskriget.

För en gångs skulle var det alltså välgörande att Jimmie Åkesson inte spelade upp en klagosång mot ”sjuklövern”, alltså alla andra partier. Åhörarna fick i stället en ovanligt uppriktig bild av vilket samhälle Jimmie Åkesson ser som sitt drömsamhälle, en värld där varken företrädare för arbetarklass eller medelklass får komma till tals, där vi inte ska tala om löneskillnader och där politiska partier monteras ned.

Att Sverigedemokraterna har en antidemokratisk agenda torde därmed stå utom alla tvivel.