Det har gått sex år sedan DO, Diskrimineringsombudsmannen, fick Agneta Broberg som chef. Dessa sex år har sammanfallit med en nedmontering av möjligheterna för individer som är utsatta för diskriminering att få hjälp från DO och även undergrävt respekten för diskrimineringslagen. Den som drabbas får inte det stöd som lagen förutsätter, såvida inte diskrimineringen rör arbetslivet och stöd ges genom medlemskap i en facklig organisation.

DO inrättades 2009 som en så kallad enrådighetsmyndighet med all makt lagd på en person. Diskrimineringskommittén hade föreslagit en kollegial styrform av samma typ som kännetecknar Justitieombudsmannens organisation. Så blev det inte. Den olyckliga omstöpningen av verksamheten som i dag kan konstateras hade enligt vår uppfattning kunnat förhindras om en kollegial styrform hade valts.

Av 2 264 anmälningar om diskriminering till DO under 2016 avslutades 2 000 direkt – utan bedömning av anmälan. Enligt årsredovisningen beslöt DO att väcka talan i tio ärenden. I två av dessa blev det förlikning. Härutöver redovisas beslut i ett mindre antal ärenden där utredare på DO enligt en ny rutin själva avgjort om den som anmälts för diskriminering brutit mot lagen.

Ett typexempel är följande (ANM 2016/1704). En sjuksköterska ansåg att hon nekats utbildning därför att hon var gravid och anmälde sin arbetsgivare, ett vårdbolag, för könsdiskriminering. Ärendet avslutades med ett beslut där DO slog fast att vårdbolaget brutit mot 2 kap. 1 § diskrimineringslagen. Att sjuksköterskan nekats utbildning ansågs ha samband med kön. Vi ifrågasätter om regeringsformen tillåter att DO agerar domstol på detta sätt. Vårdbolaget har pekats ut som lagöverträdare utan möjlighet till rättslig prövning.

Det sker en massiv gallring av inkomna diskrimineringsanmälningar. Ett urvalskriterium innebär att anmälare, som vill ha tvisten löst på annat sätt än genom en domstolsprocess, gallras bort. Siktet är ensidigt inställt på ”processpåret”. Upprättelse i en diskrimineringstvist är enligt DO endast möjlig om den utpekade antingen blir dömd eller erkänner brott mot diskrimineringslagen.

Det har till och med skrivits in i arbetsordningen att förlikning bara får ingås om den anmälda parten erkänner brott mot diskrimineringslagen. Detta följer av Europakonventionen menar DO. Om DO:s tolkning vore riktig bryter svenska domstolar stup i kvarten mot Europakonventionen, när domare medverkar till att parterna i tvistemål ingår förlikning.

Det som DO kallar ”ett strategiskt förhållningssätt till uppdraget” har resulterat i att DO i stället för att utreda anmälningar eller använda sanktioner mot arbetsgivare som struntar i lagens regler om aktiva åtgärder gör textanalyser av inskickat material.

Rapporten Delar av mönster. En analys av upplevelser av diskriminering och diskriminerande processer bygger på 800 anmälningar från 2011. Diskrimineringslagen stämmer dåligt med upplevelser av hur diskriminering går till, sägs det i rapporten. Förslag på hur man i så fall bör förbättra lagen ges inte. Rapporten Sakligt motiverad eller koppling till kön är en analys av lönekartläggningar som DO begärt in. Det originella med denna rapport är att det varken redovisas eller diskuteras om arbetsgivarna uppfyllt diskrimineringslagens krav fastän det med all önskvärd tydlighet framgår att lönekartläggningsreglerna åsidosatts. Rapporterna ger beklagliga signaler att risken är minimal för att DO ska reagera på ett lagbrott med sanktioner.

I betänkandet Bättre skydd mot diskriminering (SOU 2016:87), som nu är ute på remiss, föreslås att en ny myndighet, en nämnd med ett tiotal ledamöter, ska inrättas. Dit ska individer kunna vända sig för att få sitt klagomål bedömt i icke bindande beslut. Det ska enbart vara skriftlig handläggning. Allmänna reklamationsnämnden ses som en förebild. Förslaget är feltänkt – att få sina mänskliga rättigheter kränkta är inte att jämföra med att vara en felbehandlad konsument vars ärende kan bedömas genom att skriftlig dokumentation skickas in till en nämnd. I diskrimineringstvister är det snarare regel än undantag att muntlig bevisning behövs.

Den största delen av alla diskrimineringsärenden i arbetslivet hanteras inom partssystemet i förhandlingar och/eller i domstol. Att varken arbetsmarknadens parter eller antidiskrimineringsbyråerna varit representerade i utredningen har medfört att viktig kunskap om vad som kan och bör göras saknas. Visserligen kritiseras DO:s ärendehantering men den givna slutsatsen – att en omorientering är nödvändig – dras inte.

Vi utgår från att flertalet remissinstanser kommer att inse att en diskrimineringsnämnd vore ett oförsvarligt slöseri med skattemedel. En ny ledning och en annan styrform hos Diskrimineringsombudsmannen är på kort sikt den viktigaste åtgärd regeringen bör vidta för att de som utsätts för diskriminering ska kunna tillvarata sina rättigheter på ett bättre sätt. I en kollegial ledning är det givet att en av ombudsmännen ska ha ett särskilt ansvar för arbetslivet.