Konflikten mellan höger och vänster upplevs förvånansvärt lika under åren. Sedan 1986 har graden av höger-vänsterkonflikt knappt rört sig alls. Frågor som skatter, offentlig sektor och fördelningspolitik har alltså vare sig blivit mer eller mindre viktiga områden för landets väljare. Det som hänt är i stället att frågor om migration och invandring kommit till och blivit lika polariserad, men inte på bekostnad av traditionella frågor i höger-vänsterskalan. (klicka på grafen för att se grafen större)

Trots att debatten om kultur och invandring har hårdnat under senare år är striden mellan vänster och höger fortfarande den överskuggande konflikten i svensk politik.

När borgerliga debattörer klagar på invandringen är därför syftet ofta att propagera för en politik som gynnar högavlönade och missgynnar LO-kollektivet. Det nya är att man tar SD-retorik till hjälp.

Se på det översta diagrammet här intill. Den är hämtad ur en kommande mycket omfattande forskningsantologi från SOM-institutet, i år utifrån fler än 20 000 enkätsvar. Diagrammet visar väljarnas inställning till traditionella höger- och vänsterfrågor. Och som synes har styrkan i denna grundläggande motsättning knappt rört sig alls sedan mätningarna inleddes 1986.

Här finns konflikten om höjd eller sänkt skatt, om offentlig sektor, transfereringar och fördelningsfrågor. Det är frapperande tydligt hur dessa klassiska vänster-höger-frågor fortfarande spelar en avgörande roll i svensk politik.

Men vid sidan av denna konflikt har flykting- och invandrarfrågor och vad som är inhemsk eller västerländsk kultur kommit till under senare år. Det är en motsättning vi ser över hela Europa och som sägs gå bortom vänster och höger. Men är det verkligen så?

SOM-institutet visar, föga förvånande, att de som tydligast bär upp denna kraftigt polariserade världsbild som bygger på kultur och invandring är de som röstar på SD. I många frågor har de gått så långt att de inte är villiga att över huvud taget samverka med landets övriga befolkning.

Enligt SOM-institutet är de mer negativa än alla andra partier när det gäller alla samhällsinstitutioner, radio, tv, riksdag, polis, skola, sjukvård, allt, utom en enda institution, och det är Kungahuset. Där är SD-anhängare mer positiva än andra partier.

Och som synes i det undre diagrammet är SD-anhängare som enda parti också negativa till alla andra partier på alla sätt och vis, med undantag för att de med nöd och näppe lyckas kravla sig över ogilla-strecket när det gäller synen på Moderaterna.

Sverigedemokraterna har alltså inte någon tillit alls till några andra än sig själva. Det vi så ofta hör från aktiva och sympatisörer inom SD om vad partiet ska göra ”när vi tagit makten” är alltså helt naturligt. För dem finns ingen samarbetsväg. För SD finns ingen annan plan än att ta över hela makten.

Men hur påverkar då detta alla övriga borgerliga debattörer i den vanliga och alltjämt bestående höger-vänsterkonflikten? Jo, om vi har båda graferna i huvudet samtidigt hittar vi en trolig förklaring till varför flera borgerliga debattörer och även borgerliga journalister på senare år sakta börjat gå Sverigedemokraterna till mötes utan att för den skull ta till sig SD:s hela fanatism.

Grafen visar hur väljare har fått rangordna alla partier från ”gillar starkt” (+5 poäng) till ”ogillar starkt” (-5 poäng). Två huvudlinjer syns. Den första är att alla partiers sympatisörer placerar SD längst med, i närheten av ”ogillar starkt”, utom Moderaterna som ogillar MP, Fi och V ännu mer än SD. Den andra är att alla partiers anhängare även gillar andra partier som de inte röstar på, förutom SD-sympatisörer som ogillar alla andra partier, med undantag för Moderaterna som hamnar precis innanför gillafältet. (klicka på grafen för att se grafen större)

I skydd av Sverigedemokraternas polariserade världsbild är det nämligen lättare för Allianstrogna debattörer och journalister att påstå att skatten inte räcker eftersom invandringen är så dyr än att försvara det faktum att Alliansens privatiseringar och skattesänkningar kraftigt har försämrat svensk välfärd.

Det är lättare att skriva att välfärden går på knäna på grund av invandringen än att skriva att välfärden skurits ned och privatiserats för att det gynnar dem med höga inkomster. Och det är lättare att propagera för enkla jobb för att ”invandrarna ska få arbete” än att propagera för ökade klasskillnader och att högavlönade ska få billigt tjänstefolk.

Det är helt enkelt lättare i dag att propagera för en högerpolitik utifrån fenomenet ”invandring” än utifrån den klassiska höger-vänster-profilen där dessa ämnen egentligen hör hemma.

Speciellt när borgerliga debattörer alltid kan räkna med stöd från fanatikerna i SD, vars ”oro vi måste ta på allvar”, som vi hör varje gång borgerliga debattörer och programledare i till exempel SVT:s Agenda släpper fram extremhögerns kritik utifrån ett både invandrings- och fördelningspolitiskt perspektiv.

För borgerliga journalister utanför ledarsidorna har det blivit ett sätt att driva politik. Det är en tydlig politisk strategi vi ser.

Och sakta, sakta högervrids inte bara invandrarfrågor utan allt som kommer med i form av krav på sänkt skatt, sänkta löner, lägre bidrag, ännu mer nedmonterad välfärd och fler privata vårdgivare och skolor, alltmer vrids debatten, tills debattörerna når den högerpolitik som är slutmålet.

Med den överskuggande invandrarfrågan bortrensad ser vi vilken politik på den alltjämt rådande höger-vänsterskalan som egentligen ligger bakom.

Båda graferna är hämtade ur SOM-institutets kommande forskningsantologi ”Larmar och gör sig till” som släpps den 28 juni.