Det första jag gjorde när jag gick ut gymnasiet var att gå med i facket. Eller, rent tekniskt sett följde en helg av fullständigt frihet direkt efter studenten, men måndagen efteråt ringde jag kommunens vikariepool, blev omedelbart utringd på ett vikariat och gick sedan med i facket på lunchen. Det var för mig en självklarhet.

Jag kombinerade vikariat, ströjobb och utbildning med olika skrivuppdrag, så när jag något år senare fick chansen att skriva en serie artiklar om ungdomar och deras arbeten, var jag inte sen att hoppa på. Jag var intresserad av fackliga frågor och arbetsrätt, och efter att ha gjort ett antal intervjuer med arbetande ungdomar, fick jag i uppdrag att skriva en text om vad man som ungdom skulle tänka på inför sommarjobbet. Det blev en intressant historia.

Jag skrev en rätt anspråkslös text om vad man kan tänka på, saker som är minst lika gångbara än i dag, som att se till att arbetsgivaren skriver under ett anställningsbevis där arbetstid, lön och dylikt finns i skrift och att gå med i rätt facklig organisation. Redan när jag skickade iväg texten funderade jag över hur uppdragsgivaren skulle ta emot den, då uppdragsgivaren var en arbetsgivarorganisation.

En kvart eller så efter att jag skickat texten ringde telefonen. Det var min redaktör. Döm om min förvåning när hon lovordade artikeln. Efter det samtalet slappnade jag av, och fortsatte med ett annat uppdrag, men efter ytterligare trettio minuter eller så ringde telefonen igen. Det var min redaktör igen:

”Det här kan vi ju inte trycka”, konstaterade hon. Hon berättade att hennes chefer inte alls var nöjda med artikeln, och undrade om jag kunde skriva om den, fast ur ett arbetsgivarperspektiv, eller åtminstone utan att trycka på de fackliga rättigheterna och arbetsgivarens skyldighet att skriva ett anställningskontrakt.

Låt oss konstatera att det inte blev mycket kvar av min text.

Denna händelse brukar jag osökt komma att tänka på av och till när det blir diskussioner om nyttan med facket, för om facket verkligen hade spelat ut sin roll, varför skulle då en arbetsgivarorganisation vara så rädd? Utan facket, hur länge tror ni att vi skulle få ha kvar alla landvinningar vi fått genom att organisera oss? När det i dag väcks tankar och idéer om att låta begränsa strejkrätten?

När arbetsgivaren på arbetsintervjun säger till mig: ”Vi skulle gärna vilja betala en högre lön, men facket har bestämt att det är lönen som står i kollektivavtalet som gäller.” Och på allvar förväntar sig att jag ska köpa detta.

När en annan arbetsgivare säger, som i förtroende: ”Det här säger jag som privatperson, men vad har facket någonsin gjort för dig?”

Rätt mycket faktiskt och kampen för mina rättigheter påbörjades långt innan jag ens var påtänkt.

Så till alla er som ska ut på era första sommarjobb, som tar tillfälliga anställningar under och mellan studietiden, tänk på era rättigheter. Det är långt ifrån säkert att er arbetsgivare gör detsamma.

Daniel Lehto