LÄS OCKSÅ Maktkamp hos LO-familjens bråkigaste medlem

En aprilkväll 1897 samlade Charles Lindley, eller Carl Gustaf Lindgren som han egentligen hette innan han döptes om av en sjökapten, 15 representanter för stuveriarbetare, kolbärare och sjömän från olika delar av landet i en lokal på David Bagares gata i Stockholm.

Tillsammans grundade de det svenska Transportarbetareförbundet. Målet var anständiga villkor och rättigheter för arbetarna.

När LO grundades ett år senare var Transportarbetareförbundet med, men redan tidigt skavde samverkan. 1906 gjorde LO och SAF en grundläggande uppgörelse som gav arbetarna fri rätt att organisera sig fackligt på arbetsplatserna mot att arbetsgivarna fick bestämma och fritt anställa vem de ville. Transport var emot och ansåg att det gav arbetsgivarna för stor makt.

Av samma anledning godkändes inte heller Saltsjöbadsavtalet som angav spelreglerna för arbetsmarknaden 1938, eller försök att senare uppdatera det.

Så har det fortsatt. På punkt efter punkt har Transport genom åren stuckit ut hakan och gått sin egen väg. Inte minst i lönefrågor, där förbundet tidigare ställt sig utanför LO:s samordning flera gånger.

När Transport de senaste avtalsrörelserna varit med i samordningen har det skett efter hårda diskussioner.

Transport har ibland kallats fackföreningsrörelsens gossen Ruda, efter den bråkige gossen i fiktiva Grönköping som inte håller sig inom ramarna, och det är inget som ens en tidigare förbundsordförande som Per Winberg hetsar upp sig över.

– Det kan man väl säga. Vi har alltid gått vår väg och gjort det vi tror är rätt. Det viktiga är att vi kunnat se våra medlemmar i ögonen och inte de andra LO-förbunden, säger han.

Han är en av flera Transportbasar som kommit på kant med LO-styrelsen. 2008 valde han att bojkotta styrelsen efter att representationen där ändrats på ett sätt som han ansåg gynna de stora förbunden.

– Det var en protest mot vad jag såg som maktens arrogans. Vår nuvarande statsminister Stefan Löfven, som då var ordförande för IF Metall, drev mer eller mindre igenom förändringen bakom kulisserna på kongressen, säger han, och tillägger att han fortfarande tycker att de stora förbunden bestämmer för mycket i LO.

Det var också bakgrunden till att Transport var med och skapade samverkan i 6F år 2009. Tillsammans skulle de mindre förbunden få en starkare röst i LO, men Transport valde åter att gå sin egen väg. Samarbetet fokuserade för lite på det fackliga, ansåg förbundet och lämnade efter tre år.

Att Transport ofta tyckt annorlunda än övriga LO kan ha flera orsaker. Det är ett förbund med många olika yrkesgrupper som drar åt olika håll, och till en början var medlemmarna till stor del klassiska daglönearbetare vars villkor skiljde sig från de flesta andra arbetares.

Förbundet har också varit starkt nog att stå för sig självt. Genom att ta ut strategiska grupper i strejk på till exempel flygplatser och i hamnar har förbundet kunna driva igenom sina egna lönekrav utan att behöva ha LO i ryggen.

Transports medlemmar saknar ofta fasta arbetsställen. De är mobila och framför allt lastbilsförarna som rör sig över landsgränserna märker samhällsförändringar som är på gång väldigt tidigt, troligen först på den svenska arbetsmarknaden, enligt förbundets tillförordnade ordförande Markus Pettersson.

Förbundet startades som en reaktion på att hamnarbetare fick stå med mössan i hand och köa för jobb, säger tf ordförande Markus Pettersson. ”Nu står arbetarna med mobiltelefonen i handen i stället för mössan”. Foto: Anders Wiklund

Det kan var en förklaring till att Transport var det enda LO-förbund som tog ställning mot EU-medlemskap 1994, enligt Markus Pettersson som tillägger att historien visat att medlemmarnas oro var berättigad.

– Nu har vi fått den situation som våra medlemmar fruktade – med social dumpning och en åkeribransch i fullständigt förfall – där vi inte klarar att skydda våra medlemmar på det sätt vi skulle vilja.

Transports medlemmar märker också tydligt av den växande plattformsekonomin, där människor utbyter tjänster via mobilappar, som förändrar villkoren bland annat i taxi- och budbranschen.

– Det här förbundet startades en gång som en reaktion på att våra hamnarbetare fick stå i kö med mössan i hand för att få sitt dagliga jobb. Nu ser vi det hända igen på stora delar av arbetsmarknaden där arbetarna står med mobiltelefon i handen i stället för mössan. Den tekniska utvecklingen används för att återskapa en arbetsmarknad vi jobbat för att få bort, säger Markus Pettersson.

Hur förbundet ska arbeta för att möta den förändrade arbetsmarknaden är en av huvudfrågorna på kongressen som inleds på fredag den 2 juni.

För 120 år sedan var det 15 transportarbetare som samlades i en lokal på en bakgata i Stockholm. I morgon är det 219 kongressombud som samlas på ett konferenscenter i Örebro.

Mycket har ändrats under tiden, men målen för förbundet är de samma – att medlemmarna ska ha anständiga villkor och rättigheter, även om det innebär att förbundet måste ta strider inte bara med arbetsgivarna utan också med andra fackförbund.