NYMartin-K-webbledartopp

Strejkvarslen avlöser varandra just nu. Det är därför lätt att få intrycket att årets avtalsrörelse är på väg mot en större konfrontation, eller att lönebildningen är på väg att rasa samman. För varje varsel anklagar ju arbetsgivarna LO-facken för att vilja riva upp grunden för svensk lönebildningen, återinföra en huggsexa om högre löner och äventyra Sveriges internationella konkurrenskraft.

Men det är givetvis helt fel.

I verkligheten vet både arbetsgivare och fack att pratet om att sabotera lönebildningen bara är fabler. Båda sidor vet redan från det första förhandlingstillfället att de kommer att säga ja till samma nivåer som fanns med i det avtal som parterna inom industrin skrev på i slutet av mars.

I detta avtal, som alltså ska ses som normerande för alla andra avtal i årets avtalsrörelse, finns två tydliga delar. Det är dels ett generellt lönepåslag, dels en låglönesatsning som ger extra påslag till potten för varje anställd som har en månadslön under 24 000 kronor.

Dessa två normerande nivåer är det ”märke” som alla andra avtal får ansluta sig till. Och om båda parter är eniga om att ”märket” ska gälla, vad är då problemet?

Jo, det vi skådar är en sofistikerad taktik från arbetsgivarna för att skapa press varje gång andra frågor än ren lön kommer upp i förhandlingar. Strax efter att industriavtalet var påskrivet hände nämligen något märkligt.

Industriarbetsgivarna ville inte annat än i vaga ordalag kommentera en av de delar som ingick i årets ”märke”. Den del som de belade med yppandeförbud om var den låglönesatsning de själva just skrivit under.

Den första delen, det generella lönespåslaget, kunde de prata om, men inte gärna låglönesatsningen. Och det är här vi ser det taktiska spelet. Genom att halvt om halvt förneka den låglönesatsning de själva just skrivit under så öppnade arbetsgivarna för att i förhandlingar i övriga branscher kunna ifrågasätta vad industriavtalet verkligen omfattar.

Övriga arbetsgivarorganisationer tog tacksamt emot denna strategi och har återkommande använt den för att ifrågasätta märket.

Det är därför vi nu i stort sett i varje förhandling hör arbetsgivaren anklaga de fack som vill ha in industriavtalets låglönesatsning i sina egna avtal för att äventyra den svenska lönebildningen. På så sätt vill de sätta press på LO-förbunden att gå med på försämringar på andra områden. Dessa andra frågor kan handla om scheman, arbetstider, bemanningsanställda eller andra frågor som är nog så viktiga för hur makt och vinst ska fördelas i ett längre perspektiv mellan företagsägare och de anställda.

Först om arbetsgivaren når framgång på dessa andra områden, eller viker sig för konfliktvarsel, är de beredda att godkänna den låglönesatsning som redan ligger med i årets normerande industriavtal.

Det här är naturligtvis bakvända världen. Märket är ju satt och bör därför följas. Men eftersom liknande strategier från arbetsgivaren har förekommit tidigare hade LO-förbunden redan före årets avtalsrörelse enats om att försöka stoppa det här spelet.

LO-förbund som inte har samma styrka som industrin ska inte behöva godkänna försämringar på andra områden för att arbetsgivaren ska säga ja till de avtalsnivåer som industrin redan har fått.

Det är sorgesamt att se arbetsgivarorganisationer sätta sig på tvären och kräva sämre avtal för andra än vad industrin har gjort upp om.

Att facken tvingas ta till konflikthoten blir därmed en naturlig och helt logisk följd. Kanske blir det också tvunget att gå till konflikt inom vissa avtalsområden. Men om så sker beror det alltså inte alls på att industrins märke hotas, utan på att arbetsgivaren försöker byta lön mot andra försämringar.