Piteå september 2009. Känslan av otillräcklighet får henne att gråta. På morgonen möts hon av äldre som halvnakna irrar runt i korridoren. På golvet – kiss och avföring. Bemanningen inom kommun­ens äldre­omsorg är så skral att demenssjuka lämnas ensamma och inlåsta på natten, många utan larm. Helt i strid med lagen. Undersköterskan Elisabeth Marklund larmar förgäves facket, politiker och chefer. Hösten 2010 är hon med i SVT-programmet ”Uppdrag granskning”.

Elisabeth Marklund.

”Om man ersätter personal med dörrlarm och larmmattor, då är det något som är galet.” slår Elisabeth Marklund fast i tv-inslaget.

Det blev, som det heter, ett himla liv. Snart visade det sig att Piteå inte var den enda kommunen i landet som låste in demenssjuka på obemann­ade avdelningar nattetid. Det var så det såg ut på sex av tio äldreboenden. Att vård­givarna bemannade ”utifrån behov” var en sanning med modifikation. Personal berättade att de inte fick någon personalförstärkning vid tillfällen med hög arbets­belastning. 

”Oanständigt”, tyckte Socialstyrelsens tillsynschef Per-Anders Sunesson och öppnade för att det behövdes en minimireglering av bemanningen, både natt- och dagtid. Regeringen beslutade att riktlinjer skulle tas fram. Och på äldreboenden runt om i Sverige tändes hoppet om att kollegorna äntligen skulle bli fler, inte färre.

 

Kaisu Andersson och Nina Kring Ulin.​

 

En måndagsnatt i början av april 2017. Klockan är 01.30 och utanför det vita tvåvåningshuset i sten vakar en stjärnklar himmel över det lilla samhället Forsa, en knapp mil utanför Hudiksvall. Undersköt­erskan Nina Kring Ulin rätar upp ryggen där hon sitter på en blå kontorsstol i äldreboendets lilla personalrum. 

–  Det har inte varit någon rolig arbetsmiljö det kan jag säga. Att vara ensam med så många boende, ibland när det varit hot och våld. Och sedan åka ut i snöstormar mitt i natten ensam till någon karl som behövde hjälp med läggning.

Det har gått sex år sedan alla upprördes över demensvården i Piteå. Striden om bemanningen har ebbat ut. Efter många tur­er fram och tillbaka blev det aldrig någon lag om minimibemanning. Det blev ett förtydligande i Socialtjänstförordningen om att äldre ska få hjälp ”utan dröjsmål”. Men vad som är rätt bemanning är fortfarande upp till kommunerna att avgöra. 

”Hon sa att det är bara för ett tag, ni kan prova. Nätterna är ju så ljusa nu …”

Nina Kring Ulin vet vad det betyder. Hon och hennes kollega Kaisu ”Kajsa” Andersson på Forsagården har i 20 år protesterat mot underbemanning. 1995 bestämde kommunen att förutom de drygt 35 gamla på äldreboendet skulle de två anställda också ansvara för hemtjänst­ens brukare. Det innebar ett 50-tal gamla med larm och några varje kväll som skulle ha tillsyn. Under perioder blev därför en av de anställda ensam med äldreboendets alla brukare. Det gick mot sommar då förändringen infördes och Nina minns hur chefen uttryckte det.

–  Hon sa att det är bara för ett tag, ni kan prova. Nätterna är ju så ljusa nu …

Nina Kring Ulin.

Som om det där med nätterna skulle spela någon roll för stressen och arbetsbelastningen som följde.

”Prova” fick de göra fram till september förra året. Då satte Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, nämligen stopp. Hudiksvalls kommun hotades med vite om inte bemanningen höjdes. Nu har kommunen satt in en nattpatrull i hemtjänsten och Pia Andersson, chef för social och omsorgsförvaltningen i Hudiksvalls kommun, medger att bemanningen varit för låg. 

– Men vi har inte kunnat fördela resurs­erna på annat sätt. Det är väldigt snävt i äldreomsorgen i dag.

Nattpersonalen på Forsagården är lättade över den förbättring som har gjorts.

– Det är som natt och dag, förut var jag alltid stressad över att något hade hänt i huset när jag var iväg och hjälpte hemtjänsten, säger Nina Kring Ulin.

 

Forsagården utanför Hudiksvall.

 

Trettio mil söderut, i ett stort betongkomplex med utsikt över Riddarfjärden i Stockholm, ligger arbetsgivarorganisationen SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. Här delar man inte bilden av att äldre­omsorgen generellt är underbemannad och är nöjda med tillägget i Social­tjänstlagen. SKL har tagit fram en vägledning för hur vårdgivarna ska leva upp till den nya skrivningen. Lösningen är inte nödvändigtvis mer personal eftersom det är en bristvara i dag. Det säger Agneta Ivåker som har lett arbetet. 

– Det finns smarta sätt att arbeta på, så vi tar hand om den personal som finns.

SKL vill se mer närvarande chefer nattetid och en satsning på välfärdsteknik, som larm och kameror. Det handlar inte om att ersätta personal, betonar Agneta Ivåker, utan om att bemanna på rätt sätt, på rätt tid. Arbetsgivarnas argument mot en lagstiftad minimibemanning har framför allt varit att det blir för stelbent när vårdtyngd­en kan variera. Personalstyrkan måste anpassas efter brukarnas behov. Jag frågar Nina och Kajsa, nattpersonalen i Hudiksvall om det där. De ser undrande på mig. Nattbemanningen är alltid densamma, två personal, oavsett om det blir fler eller sjukare boende. 

– Om vi inte säger ifrån och sätter ner fot­en rejält. Då kan vi få extrapersonal insatt ett tag, säger Nina Kring Ulin.

Det här bekräftas av Agneta Ivåker. Vårdtyngden är inte alltid en så viktig faktor nattetid.

”Det är inte lika tydligt formulerat. Kanske är det lättare att komma undan kraven.”

Forsagården är inte det enda äldre­boende som Ivo hotat med vite till följd av underbemanning sedan förtydligandet i Socialtjänstlagen trädde i kraft för ett år sedan. I ett 30-tal fall har Ivo krävt förbättringar av kommuner eller privata vårdbolag, varav sex hotas med vite. Det visade en granskning av Sveriges Radio. På Ivo påpekar man att det trots förtydligandet fortfarande är en tolkningsfråga vad som är en tillräcklig bemanning.

– Till slut handlar det om att det kostar att bemanna, säger inspektör Michaela Hecht Gunnarsson.

En liknande uppfattning har man på Socialstyrelsen, den myndighet som ville se en rejäl kravskärpning. Socialstyrelsens förslag på nya föreskrifter innebar att alla boende skulle få sina insatser biståndsbedömda och bemanningen skulle anpassas efter det. Men när föreskrifterna presenterades 2012 slog kommunerna bakut. Det skulle innebära ökade kostnader i miljardklassen, slog SKL fast. Den rödgröna regeringen la förslaget i papperskorgen. I stället blev det formuleringen om ”utan dröjsmål”. Erik Höglund, som är avdelningschef på Socialstyrelsens rättsavdelning, vill inte kalla regeringens formulering för mildare.

– Men det är inte lika tydligt formulerat. Kanske är det lättare att komma undan kraven. Det är min personliga reflektion.

 

Nina Kring Ulin.​

 

I Piteå har Elisabeth Marklund lämnat äldreomsorgen och jobbar som personlig assistent. Men engagemanget finns kvar. När tv-teamet försvunnit skrev hon brev till Socialstyrelsen, lusläste remissvar och låg på politiker. Men gav det något? Jodå, i alla fall i Piteå där man anställde mer personal. 

– Och jag ser att det har ingjutit mod hos personal i andra kommuner att våga resa sig upp och säga ifrån.

Men på nationell nivå är hon kritisk till att det fortfarande är luddigt vad som krävs.

–  Vad betyder ”utan dröjsmål”? Är det en minut, eller fem? Det hinner hända mycket på den tiden.

Det Elisabeth Marklund stridit för är en grundbemanning. På nio demenssjuka tycker hon att det nattetid ska vara minst en personal. På dagen borde det vara tre.

– Det är fullständigt vansinnigt att sätta så många demenssjuka tillsammans utan uppsikt. Har man ett bajskalas kan det ta 20 minuter innan man är klar och ingen vet vad som hänt under tiden.

”Jag var väldigt naiv i början och trodde att politikerna skulle förstärka bemanningen bara jag beskrev hur illa det var.”

Vems är felet att det aldrig blev något skarpt bemanningskrav? Det var den rödgröna regeringen som till slut fällde avgörandet. Men på Kommunal vill man inte rikta kritiken ditåt. Regeringen hade inget val då man saknar majoritet i riksdagen. Ansvaret ligger hos arbetsgivarna och SKL, som gjorde allt för att förslaget inte skulle gå igenom. Det säger ombudsman Ann Georgsson.

–  Det är så himla tragiskt att arbets­givarna inte tar ansvar för bemannings­situationen, för vi ser effekterna av det med ohälsotalen som ökar i vård och omsorg.

Regeringen har visserligen gett kommun­erna extrapengar till ökad bemanning, men sett till äldreomsorgens totala kostnader är summan så liten att det enligt Socialstyrelsen är oklart om det lett till mer personal. 

Ann Georgsson tror inte att ändringen i Socialtjänstförordningen kommer att leda till mer personal. 

– De signaler vi får är att det inte blivit någon större skillnad. 

Elisabeth Marklund har ändå hopp om framtiden. Förtydligandet om ”utan dröjsmål” är ett litet steg framåt anser hon.

–   Jag var väldigt naiv i början och trodde att politikerna skulle förstärka bemanningen bara jag beskrev hur illa det var. Nu har jag förstått att det tar tid att förändra. William Wilberforce kämpade i 26 år för att avskaffa slaveriet.