Handelsnytt har pratat med flera personer som jobbade på Drottninggatan fredagen den 7 april. Då plöjde en lastbil gatan fram. Den körde över allt i sin väg tills den kraschade i Åhléns. Många anställda orkar inte berätta offentligt om sina upplevelser. Andra får inte för arbetsgivaren. Alla är tagna av händelsen. Alla tog hand om flyende människor samtidigt som de hanterade sina egna känslor. De tog ett stort ansvar. Några av hjältarna den dagen är Rickard Fagerlund, Lilian Mårelius och Joakim Hagberg. För Handelsnytt har de valt att berättar om sina upplevelser.

Rickard Fagerlund,
huvudskyddsombud, Clas Ohlson

”Jag står i disken närmast gatan. Plötslig hörs en krasch. Sekunderna senare en öronbedövande smäll och hjärtskärande skrik. Jag kommer aldrig glömma de ljuden. Jag är livrädd. En man kommer inspringandes, helt förstörd. Jag förstår direkt, men vill samtidigt inte förstå. Känner instinktivt att jag vill fly, komma hem till familjen. Men jag stannar. Jag har ett ansvar för dem i butiken. Så känner vi alla som jobbar. Det är självklart för oss. Som skyddsombud bestämmer jag att alla ska evakueras från butiken. Jag går till kassorna. Det känns som om jag måste skrika för att min röst ska komma ur min mun. Förklarar att vi måste stänga. Jag säger inte terrorattack utan att det skett en olycka, vill inte skapa panik. Att alla måste följa med. Jag kämpar med att utstråla lugn samtidigt som jag är så rädd som jag aldrig varit förut. Det är kanske ett 20-tal personer i butiken som vi leder ut på baksidan. Bort från Drottninggatan. Bort från smällen. Det är konstig stämning. Orolig. Tryckande. Stillsam. Väktaren som körde värdetransporten som försökte stoppa lastbilen är hos oss. Han berättar det fruktansvärda han har sett. Vill bara hålla om honom och trösta. Men jag vet att det inte är över än. Jag säger att ”Du är med oss nu”. Jag messar min fru att jag är okej. Vi får till slut ut alla kunder. Allt går så snabbt.

Han berättar det fruktansvärda han har sett.
Vill bara hålla om honom och trösta. Jag säger: ”Du är med oss nu”.

Polisen säger åt oss att låsa butiken. Galler åker ner. Utgångar säkras. Det är bara vi som jobbar i huset kvar. Nu blir det ännu värre. Information om skottlossning börjar komma. Terror-attack bekräftas. Jag börjar planera flyktvägar om vi skulle behöva komma iväg snabbt. Finns det fler terrorister där ute? Jag försöker att inte tänka tanken. Timmarna går, vi ger varandra trygghet. Runt halv åtta kan även vi anställda lämna butiken. En vän kör mig hem. Äntligen”.

Efterspel: Rickard Fagerlund mår okej. Men första veckan mådde han riktigt dåligt. Han känner stöd från Clas Ohlson och tacksamhet och stolthet över sina kollegor.

Lilian Mårelius,
klubbordförande, Åhléns City

”Vi skulle tacka av en facklig kollega och jag hade precis fixat klart allt. Blommorna. Kaffet. Fikabrödet från Vetekatten. Lättad stänger jag dörren till klubbrummet som ligger två våningar under gatuplan.

Då går brandlarmet. Kollegor väller ner. Vi rör oss mot platsen vi ska samlas på om det börjar brinna. Några kollegor saknas. Vi letar febrilt. Det börjar komma knapphändig information om döda och en terrorattack. Det är orolig stämning. Som facklig representant går jag runt och försöker prata med anställda. Några är chockade, andra ledsna.

Sedan får vi information från ledningen. Vi får komma till ett närliggande hotell. Där är det tryggt, lugnt och varmt. Vi får te, kaffe och mat. Jag lämnar hotellet vid halv tio. Mina kollegor som har hemmanycklar på jobbet eller bor ensamma får hotellrum ordnade.”

Några kollegor saknas.
Vi letar febrilt. Det börjar komma knapphändig information om döda och terrorattack”.

Efterspel: Vardagen börjar sakta återvända för Lilian Mårelius. Första dagarna efter attacken jobbade hon i ett, med att stödja kollegor och finnas på plats. Nu har hon varit påskledig och hunnit landa. De anställda på Åhléns pratar om attacken men även för dem börjar vardagen komma tillbaka.

Joakim Hagberg,
butikschef, Buttericks

”Jag sitter på kontoret. Nere i butiken är det stimmigt och fullt med folk. Flest unga i 20 års ålder. Inga små barn. En ensam 13-åring. Plötsligt hör jag ljud i trapphuset. Sen väller folk in genom dörren. Någon skriker att det ligger en skadad på gatan. Jag går dit, tänker att jag kanske kan hjälpa. Att det kanske är någon som hoppat från taket. Jag har varit gruppledare i försvaret så jag har lite erfarenhet.

Det är kaos. Vi släpper in människor som flyr gatan i panik. Fyra, kanske fem stycken, tungt beväpnade poliser, vaktar utanför butiken. De säger åt oss att stanna inne. Vi stänger dörrarna. Tar upp alla till kontoret och innegården. Vi är kanske runt 70 personer. Vi bjuder på det vi har. Godis, dryck och kaffe. Erbjuder filtar.

Några är rädda. Andra vettskrämda. Några är helt tysta. Andra pratar. Alla kontaktar anhöriga och söker information om vad som hänt. Det värsta för många tror jag är att inte veta om det ska hända någonting mer.

Vi stänger dörrarna.
Tar upp alla till kontoret och innegården.
Vi är  runt 70 personer, bjuder på det vi har. Godis, dryck och kaffe. Erbjuder filtar”.

Jag messar mina nära och kära att jag är okej. Får svar av pappa: ”Bra” står det. Jag kollar att alla i personalen får tag i sina anhöriga. Att de som sett lastbilen är okej. Försöker behålla lugnet. Det gör vi alla. Jag är sjukt stolt över personalen.
Strax efter klockan fem kan vi börja släppa ut folk. Polisen leder dem mot Hötorget tio åt gången. Några vill först inte lämna tryggheten i butiken. När den sista gått samlas vi i personalen, sen rör vi oss också hemåt”.

Efterspel: Joakim Hagberg mår okej. Han tror att de fem åren som gruppledare i försvaret hjälpt honom. Han och hans kollegor försöker återgå till vardagen. ”Det måste vi, annars är det som de har vunnit.”