Vad är det som driver Donald Trump? Hans politiska ambitioner ligger helt klart väldigt långt högerut på skalan men hans personliga drivkraft tycks främst vara en ständigt närvarande önskan att vara bäst och få trycka ner andra.

Flera politiska kommentatorer påpekade att Trump även efter valet fortsatte att twittra som om kampen mot Hillary Clinton fortfarande pågick. Som president har han fokuserat på att skapa och blåsa upp motsättningar – med journalister, mexikaner, CIA, det amerikanska rättsväsendet, invandrare …

Samhällsekonomin, så som den ser ut i dag, gynnas av att vi alla hela tiden är på tå och sugna på att tävla och vinna. Därför triggar starka krafter vår hunger efter högre status och ekonomisk vinst och skapar och bygger på vår lust att tävla. Vi skolas till tävlingsmänniskor.

Donald Trump är inget annat än en hårdskruvad produkt av det samhälle vi format åt oss, som lär oss att livet handlar om att äta eller ätas, om att glänsa till varje pris och att trampa på andra för att själv ta sig upp. Han är den ultimata nyliberala människan.

Det förhärskande systemet säger oss att det är naturligt att betrakta andra människor främst som potentiella hinder eller språngbrädor snarare än samarbetspartners och vänner och att det är viktigare och finare att slå sig fram för egen del än att bidra till andras välfärd och lycka. Vad gör de här föreställningarna med vår förmåga att tänka politiskt?

Det finns studier som visar att den som förespeglats att människan till sin natur är egoistisk och tävlingsinriktad helt enkelt blir mer självisk och tävlingsinriktad. Vi människor är oerhört anpassningsbara och vi gör oss till vad vi förväntas vara. I nyliberalismens och konkurrismens era förkrymps vårt politiska tänkande och det avspeglar sig inte minst i hur våra medier rapporterar om politik.

Medierna är i huvudsak pålitliga, vad än Donald Trump och olika brunhöger-anstrukna nättroll försöker tuta i oss, men de sportifierar politiken för att den ska bli underhållande. Det medför att politiken framställs som ett spel där vi kan få läsa referat och analyser av politiska debatter som låter oss få veta allt om hur kombattanterna tett sig och fört sig och vem som gjort det mest vinnande intrycket men ytterst lite om vad som faktiskt sagts, vilka politiska förändringar de eftersträvar eller vad som är sant och inte.

Det innebär även att vi matas med ständiga opinionsmätningar och att diskussionen om makten över våra liv framställs som vore den en fotbollsmatch. Politiken anpassas i sin tur efter medielogiken för att få genomslag och vi tilltalas som vore vi i första hand vinningslystna egoister och inte medborgare med intresse för samhällsutvecklingen i stort. Mediernas och partiernas inriktning på det politiska spelet leder till ett gynnande av den typ av politiker som trivs med och frodas av tävlande i sig. Och överallt vinner de auktoritära läror som ställer nationer och grupper emot varandra mark. Nationalismen och fascismen är på frammarsch.

I sin klassiska bok Vårt förakt för svaghet menade filosofen Harald Ofstad att nazismen (som var den auktoritära lära han gjorde upp med) bara är ett extremt uttryck för ett värderingssätt som finns hela tiden i vårt samhälle. Vi beundrar den starke, den som lyckas, och vi föraktar den svage, förloraren, alldeles oavsett varför eller hur parterna fått sina roller.

Vårt förakt för svaghet ligger hela tiden och lurpassar och riskerar att få obehagliga effekter på det politiska och samhälleliga livet. Tanken att de starka har förtjänat sin styrka och därmed sina privilegier och framgångar, liksom att de svaga på samma sätt förtjänat sin situation, är tyvärr högst levande, inte bara i Trumps USA utan också i Sverige i dag. Många håller hårt i sina privilegier och glömmer vad medkänsla och samarbete innebär.

Harald Ofstad ställde två principer mot varandra: den nationalegoistiska, som innebär att en stat alltid bör välja det handlingssätt som maximalt tjänar det egna intresset; och den globala principen, som säger att en stat i stället alltid bör välja det alternativ som bäst tjänar alla staters intressen.

Det handlar alltså om att antingen maximera sin egen vinning eller att satsa på att maximera välstånd för alla.

På sikt är det normalt bäst, även för en själv, att maximera för alla. Men i ett konkurrenssamhälle faller vi hela tiden in i att i stället göra vad som är bäst för oss själva, eller den egna nationen just nu, bland annat eftersom vi uppfattar det som ädelt att vinna tävlingar. Egen vinning och andras förlust blir en dygd.

Opinion, och inte ideologi, solidaritet eller hållbar utveckling, får fungera som ledstjärna för om man är på rätt väg eller ej. Den konstruerade tävlingen mellan konstruerade nationer blir ett hinder för positiv utveckling och bidrar till att skapa pseudomotsättningar som döljer verkliga problem som behöver hanteras.

Donald Trump må vara ett av de mest extrema uttrycken för konkurrismens och nyliberalismens ställning i vår värld men han står fast förankrad i ett allmänt medvetande som säger oss att det är helt i sin ordning att vinnaren tar allt och att förloraren får kräla i smutsen.