Foto: Elisabeth Ohlson Wallin (klicka på bilden för att se den större)

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin (klicka på bilden för att se den större)

Den annars så högljudda storstadsplatsen där tusentals människor passerar varje dag är nu tyst. Människor har vallfärdat till den vägg av spånplattor som provisoriskt satts upp där lastbilen körde in med rasande fart.

Platsen är nu en helig plats. Vi sörjer och tänker på det fasansfulla som hände. Ljus tänds och marken dignar av blommor.

Mot den provisoriska väggen står människor och pratar lågt medan de skriver kärleksord direkt på väggen. En del sätter upp färgglada små lappar. Jag slås av sorgen, skrivandet och lapparna som är som små böner.

Tankarna för mig till Jerusalems klagomur. Dit judarna vallfärdar och skriver sina böner som de sticker in i murens alla springor. Historiska platser där människor sörjer är viktiga. Där tänker vi på kärleken och tar den inte för given.

När jag var liten var långfredagen den tråkigaste dagen på året. Allt skulle vara tyst ända fram till klockan tre på eftermiddagen. Då kunde vi pusta ut, för då var Jesu korsfästelse över. Den här påsken fick vi en ny långfredag med ny innebörd.

Jag behöver inte sörja en man som levde för 2 000 år sedan, i stället sörjer jag min samtid. Krigen och människors flykt från död och terror.

En helig plats kan också vara en spånskiva på ett varuhus.