”Va, kan du få en kommentar av Sveriges statsminister? I Frankrike skulle det ta månader”. Den avundsjuka fackliga journalisten jämförde under ett möte i Bryssel förutsättningarna för att utföra journalistiskt arbete i Frankrike med det Sverige som jag insåg har en helt annan öppenhet.

Och skillnaden är djupgående. Det ”frälse” som Sverigedemokrater, andra rasister och övriga högerpopulister i Sverige påstår att alla som inte håller med dem tillhör, finns i en helt annan utsträckning i den franska politiken.

Varken Socialistpartiets eller det republikanska partiet UMP, de två sedan decennier dominerande partierna i fransk politik, har efter många år av ekonomiskt stiltje heller kunnat bryta bilden hos de franska väljarna.

Den extrema segregeringen – långt större och mer utbredd än i Sverige – består, och arbetslösheten har under lång tid legat runt tio procent.

Det är huvudskälet till att vinnarna i gårdagens val, och de som nu går vidare till andra omgången, i stället för de traditionella partiernas kandidater är den oberoende mittenkandidaten Emmanuel Macron med 23,8 procent av rösterna och extremhögerns Marine Le Pen med 21,5 procent. De är varandras totala motsats, men på ett annat sätt än den klassiska motsättningen mellan höger och vänster.

Medan Emmanuel Macron, den karismatiske mittenkandidaten och bankmannen, lovordar såväl social sammanhållning som globalisering, frihandel och ett starkt och sammanhållet EU, är extremhögerns Marine Le Pens argument de motsatta: Invandringen ska stoppas, den franska kulturen värnas och både EU och Euron ska kastas ut ur landet.

Frankrike som en del av en internationell gemenskap ställs alltså mot stängda gränser och nationell gemenskap. Vi ser hyperglobalisering ställas mot hypernationalism och vävas in i argument för hur Frankrike ska komma ur sin ekonomiska knipa.

Macron har de största chanserna att vinna andra omgången när Macron och Le Pen ställs mot varandra, främst för att en majoritet av fransmännen inte vill se en högerextremist på presidentposten.

Vid sidan av de två vinnande kandidaterna som går vidare till andra omgången banade det traditionella Socialistpartiets sammanbrott också vägen för ett överraskande bra val för den oberoende vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon.

Mélenchon har fört sin valrörelse med en nationalistisk och starkt EU-fientlig vokabulär som mer överensstämmer med den nya konfrontationslinjen än med klassisk höger-vänsterkonflikt. Jean-Luc Mélenchon lyckades inte nå andra valomgången men fick ändå hela 19,6 procent av rösterna.

Mélenchon har liknats vid en fransk Bernie Sanders med samma fokus mot den orättvisa inkomstfördelningen. Det är dock en grovt haltande jämförelse. Mélenchon ord påminner i stället mer om Sveriges Jan Myrdal och övriga av Europas gammelkommunister som i dag finner alltfler beröringspunkter med extremhögern.

I sitt första tal när det stod klart att han inte skulle klara sig till andra omgången vägrade Mélenchon också ta ställning mellan mittens och extremhögerns kandidater.

Han ville alltså inte stödja de största franska fackföreningarnas linje att uppmana väljarna att rösta på Macron i den andra valomgången för att undvika en president från extremhögern.

För de både traditionella partier som misslyckats, Socialistpartiet och republikanska partiet, blir utmaningen nu att försöka finna en väg tillbaka till fransk politik.

För Socialistpartiet har den sittande presidenten François Hollandes tid vid makten varit en katastrof. Hollandes popularitet var så låg att han inte ens brydde sig om att ställa upp för omval. I stället skickade Socialistpartiet lönlöst fram den mer radikale Benoit Hamon som snabbt försvann med blott 6,2 procent av rösterna. Republikanernas konservative presidentkandidat François Fillon lyckades bättre men hamnade med sina 19,9 procent av rösterna på en tredje plats och var därmed utslagen även han.

Att den tidigare premiärministern Fillon ändå lyckats få var femte väljares röst, trots att han helt oförblommerat låtit franska skattemedel gå till sin hustru och andra nära släktingar via skenanställningar, är betecknande för den acceptans som den politiska klassen har för egna utsvävningar och som radikalt skiljer sig från Sverige.

Att en politiker skulle försöka fuska till sig skattepengar både kan hända och har hänt i Sverige. Men att denne politiker därefter nonchalant rycker på axlarna när det hela avslöjas, anser sig ha rätt att göra som han gör och säger att han är den bäste att leda landet, är någonting vi knappast ser i Sverige men som är möjligt i Frankrike.

Och för att kunna besegra extremhögerns Marine Le Pen är det naturligtvis en ofruktbar väg.