Att de förbundsvisa avtal som nu sluts ska följa industrins normerande avtal är alla rörande överens om. Därför är det plågsamt att se arbetsgivarnas återkommande eruptioner mot att också göra det.
Industrins normerande avtal, det så kallade märket, slöts den sista mars och var mycket tydligt i sin konstruktion. Det innehöll dels en löneökning på 6,5 procent på tre år, dels en låglönesatsning för dem som tjänar under 24 000 kronor i månaden.
Klausulen hindrar lågavlönade från att halka ännu mer efter. Vilket torde vara det minsta man kan begära av en låglönesatsning.
Det slutliga lönepåslaget blir därmed olika på olika avtalsområden. I livsmedelsindustrin blir industriavtalet till exempel värt 6,55 procent, i tekoindustrin blir det värt 6,68 procent. Inom hotell och restaurang, med en större andel lågavlönade torde värdet komma upp i omkring 7,0 procent.
Men inom hotell och restaurang blev låglönesatsningen plötsligt inte värt någonting alls, enligt arbetsgivaren Visita. Endast 6,5 procent löneökning skulle gälla. Först vid hot om konflikt ändrade sig Visita.
Det här kan naturligtvis aldrig accepteras. Med den samstämmighet som alla lovar följa industrins normerande avtal kan vi inte ha frifräsare bland arbetsgivarna som bara plockar de delar av märket som gynnar dem själva.
