Telefonsamtalet kom som ett slag i magen. Jag visste inte hur jag skulle ta det. Tankarna virvlade. Jag ringde genast min bror. De hade hittat pappa livlös. Kall, men ändå försökt med hjärt- och lungräddning på 112:s inrådan. Jag undrade om det fanns någon chans. Min bror konstaterade faktum, men jag grät inte.

Några timmar senare satt jag och min syster på bussen på väg upp till Gällivare. Min syster grät. Inte jag. Jag skämtade hela resan.

I Luleå gick inga fler bussar så sent på dygnet. Min äldsta vän, som jag känt sedan sexårsåldern bodde i stan, och mötte upp oss på busstationen för att köra oss de återstående 27 milen till Gällivare. Mitt i natten, bara sådär utan vidare förvarning. Det är en riktigt vän.

I föräldrahemmet efter en sömnlös natt satte jag genast igång. Jag gick igenom pärmarna med betalda och obetalda räkningar, ringde samtal och pratade med sjukhuset, försäkringsbolag och mäklare. Vi lämnade in pappas biblioteksböcker, för förseningsavgiften tycktes viktig att undvika. Bara några dagar tidigare hade jag pratat med honom på telefon. Han hade varit dålig den hösten, ständigt förkyld och orkeslös. Jag hade sagt: ”Det är i alla fall inget man dör av.” Och det var bland det sista jag sagt honom.

Under dagarna som följde var jag clownen. Jag skrattade och skämtade och den galghumor som jag närt tillsammans med pappa kom väl till pass. Jag ordnade och fixade, var överhuvudtaget oerhört praktisk. Allt skulle ordnas och fixas.

När obducenten ringde var det jag som svarade. Han hade fått en massiv hjärtinfarkt, stenoserna i hjärtmuskulaturen var så kraftiga att det var ett under att han alls stått på benen den sista tiden, berättade obducenten. Men det hade gått fort. Han hade inte lidit. Och jag tänkte, att det är så säger de till alla. Men jag sa inget, och jag grät inte.

På minnesstunden efteråt var det som om jag ville explodera. Det var trångt, för mycket folk, för många viljor och jag fick knappast luft. Min dotter, då fem år, kröp upp i min famn efter att ha känt på farfars kalla hand, och sjöng lågmält ”Blinka lilla stjärna” för honom. Jag ville aldrig släppa taget.

När minnesstunden var över, stannade jag kvar en stund, ensam med kroppen. Jag tackade för allt, för tryggheten han hade inneburit då jag var liten, för alla gånger jag fick följa med fast jag egentligen visste att jag var för liten. Och nu hade jag alltså förlorat min förälder. Min pappa. Tryggheten i det otrygga. Men jag grät inte.

Men så en kväll, när dotter låg vid min sida i sängen och var ledsen för att farfar var borta, smekte hon mig över kinden och sa: ”När jag är ledsen kommer det tårar, men du gråter inte pappa.” Det var nyckeln. All uppdämd sorg släpptes ut och smärtan var obeskrivlig. Jag grät som om jag inte kunde sluta.

I efterhand är det lätt att se. Alla tecken fanns där. Vedlåren han inte fyllde. Häcken han inte klippte. Allt som lämnades ogjort i brist på ork. ”Alltid retar det väl någon”, brukade han försvara sig med.

För sån var han. Min pappa. Man skulle inte klaga i onödan. Han blev 57 år och han var tryggheten i den barndom jag kallar min. Saknaden går aldrig över.