Bröderna mot världen. Alex (Mikael Cvetkovic) och Michel (Daniel Cvetkovic) i Den enda vägen. Foto: Bright Pictures

Bröderna mot världen. Alex (Mikael Cvetkovic) och Michel (Daniel Cvetkovic) i Den enda vägen. Foto: Bright Pictures

Under 00-talet satte serieskytten Peter Mangs skräck i Malmö. Med två veckors mellanrum har två biofilmer premiär – båda med temat: Varför förutsatte så många att det handlade om  gängkriminalitet, varför misstänkliggjordes offren? 

Spelfilmen: Två bröder och en stad i skräck

Hela hans bakgrund är arbetarklass –  och att göra reklamfilmer ”är inte snyggt”, säger Manuel Concha, nyss hemkommen från Norge och Marbodals norska motsvarighet.

– Men det är inte bara för att jag ska betala hyran – så mycket pengar är det inte – utan jag kan testa nya saker, folk, teknik. Vässa min storytelling: Hur kan jag berätta den här historien på 30 sekunder? Det är samma som med långfilm, bara det att du då ska hålla i taktpinnen i 90 minuter.

Spelfilmen Den enda vägen, som går upp på biograferna nästa vecka, handlar om två bröder, de sociala orättvisor de råkar ut för och vad de är beredda att göra för varandra. Manuel Concha är regissör, manuset har han skrivit tillsammans med sin fru Claudia Galli Concha. Filmen är löst baserad på den tid i Malmö då Peter Mangs satte skräck i staden.

I filmen hörs en radioreporter göra antydningar om kriminella gäng. Michel (Daniel Cvetkovic) blir av med jobbet när hans bror Alex (Mikael Cvetkovic) skjuts, hans arbetsgivare inte vill bli indragen i något.

Under intervjun på Östermalmscaféet (han bor någon gata bort, varvat med boende i Malmö: ”Jag har gjort en lång resa från Lindängen till Östermalm”) kommer Manuel Concha via besöksklientelet snabbt in på politiken: Att klassklyftorna börjar synas i Sverige. Att vi har ett främlingsfientligt parti som börjar normaliseras.

– Men vi kanske ska prata om filmen. Jag har velat göra en underhållande, spännande film, säger han.

På 1990-talet när lasermannen John Ausonius härjade i Stockholm och Uppsala bodde Manuel Concha i Lindängen i Malmö. Hans mamma var rädd att rasismen skulle sprida sig och bad honom att cykla hem snabbt efter skolan:

– Det är någon som skjuter sådana som ser ut som du, sa hon. Då började jag fatta att jag inte är svensk, säger han, som är född i Sverige men vars föräldrar kommer från Chile.

Där och då började han sitt identitetssökande. I början av seklet bodde han i Los Angeles och studerade film, tyckte att han kommit till himmelriket. Alla ”andades film”. Men 11 september-attackerna förändrade allt över en natt.

– De som utförde attentatet hade kommit på studentvisum och vi som också gjort det, och hade föräldrar från vissa länder, fick sitta i förhör.

När en medresenär på bussen en dag sa: ”You fucking arab terrorist, get out of my country”, fick han nog. Mot rasismen i Sverige kunde han i alla fall försvara sig med att det är hans land.

Så fick också Malmö sin laserman. Tiden innan Peter Mangs (som också bott i Lindängen) greps, 2010, hade Manuel Concha börjat växelbo i Stockholm och Malmö. När hunden skulle rastas vågade han sig knappt ut.

– Det tog mig tillbaka till när jag var liten och cyklade hem. Synen på mig, i mitt land.

Det var en väldigt läskig tid, säger han, som ingen riktigt bearbetade.

– Folk började prata, ventilera fördomar, sa: Låt de kriminella sköta sitt. Men så var det ju inte.

Några år senare började han och Claudia Galli Concha prata om den dolda rasismen och spåna fram det filmmanus som nu blivit Den enda vägen.

Den enda vägen har premiär fredag 7 april.

LÄS OCKSÅ Läs även om dokumentärfilmen Brevet till en seriemördare som går på bio nu.