Året var 1965. Mamma var utbytesstudent i Kalifornien. Det var första gången hon satte fötterna på mark utanför Västerbotten. Förutom på vägen ned till Kastrup flygplats, dit hon liftade med en familj med husvagn.

För att ringa hem till sina föräldrar och sju syskon på julafton fick hon beställa ett ”international call” i september. En kabel under Atlanten kunde inte hantera så många samtal.

2017 pratar vi och streamar filmer via satellit. Globalisering ett gammalt ord. Och tydligen har många redan tröttnat på att vara en del av en globaliserad värld. Eller rättare sagt, det ska vara globalt, på egna villkor.

USA vill inte längre vara en del av internationella frihandelsavtal. EU:s medlemsstater säger nej till immigranter. Och britterna vill inte vara en del av EU. Fast de bor gärna på spanska solkusten på vintern och har kvar sitt territorium Gibraltar.

Och när britterna säger nej till Europa, tycker skottarna att de inte längre ska tillhöra Storbritannien. Och dit britterna drar på vintern klagar katalanerna på styret i Madrid och vill inte längre vara med i vad som kallas Spanien. En kedja av missnöjdhet med människor som tror på nationalism.

Motstridigheterna mellan globalisering och nationalism är stora. För samtidigt som de flesta vill vara en del av den globala scenen och synas utåt för miljontals i sociala medier, ska det ”egna” prioriteras.

Globalisering var ordet. Fast på egna villkor, sockrade med protektionism. Just därför har Frankrike, som är en smältdegel av kulturer, kvotering av fransk musik i radion. Och i Finland vill två politiska partier sopa bort alla spår av en stor minoritet i landet och förbjuda obligatorisk svenskundervisning på högstadiet.

Vi lever i en tid då det närmaste fortfarande styr. När semestrar i utlandet ska erbjuda svenska guider och Gevalia-kaffe. Eller om du frågar britterna, en Guiness i baren.

Vi drömmer om äventyr men vill ändå ha trygghet. Vi vill komma bort, men ändå vara nära. Kanske var det lättare att vara internationell innan internet och smarta telefoner. Då, när ett telefonsamtal bokades några månader i förväg, fanns inga andra alternativ än att leva i nuet.

Men tänk så tråkigt ändå. Att inte vara en del av en globaliserad värld.