Littfest i Umeå blir ett folkligt möte med författare som Susan Faludi. Foto: Yvonne Rittvall

Littfest i Umeå blir ett folkligt möte med författare som Susan Faludi. Foto: Yvonne Rittvall

FESTIVAL. Arbetets Yvonne Rittwall rapporterar från Littfest – en folklig festival i norr där arrangörernas önskan om att samtalen ska stå i centrum införlivas. Även en författare som Susan Faludi tar sig tid till en spontan pratstund. 

För tio år sedan handlade det om några bokbord. I år besökte runt 6 000 personer Littfest, Umeås internationella litteraturfestival. Med mål att skapa en seriös litteraturplattform i Norrland startades Littfest som ideell förening 2007.

– Vi ville bidra till att minska centraliseringen av kulturlivet i Sverige. Skapa en folklig festival utan den kommersialisering av böcker som exempelvis sker på biblioteksmässan i Göteborg, säger Patrik Tornéus, festivalarrangör till vad han nu räknar som Sveriges största litteraturfestival.

De senaste åren har antalet besökare på festivalen, som pågår i tre dagar, ökat med 30 procent varje år. Vad är det då som lockar? Helt klart är det författarsamtalen på alla scenerna, där publiken får möjlighet att djupdyka i författarnas tankar. Dessa samtal förstärker läsupplevelsen och kan stundtals till och med vara terapeutiska.

Prästen och tecknaren Kent Wisti, konstnäraren Carl Johan de Geer och DN:s kulturchef Björn Wiman i samtal. Foto: Yvonne Rittvall

Prästen och tecknaren Kent Wisti, konstnäraren Carl Johan de Geer och DN:s kulturchef Björn Wiman i samtal. Foto: Yvonne Rittvall

Speciellt är även folklivet, där författare, förlagsfolk och besökare möts kring bokborden. Här finns inga Vip-fester eller avskiljande väggar. I vimlet träffade jag själv konstnären och författaren Carl Johan De Geer som har en ny bok om ondska på gång, Babels programledare Jessika Gedin som uppskattade den ”intima, hanterbara känslan” och feministikonen Susan Faludi, som trots att hon var på väg till sitt framträdande, bjöd på en kort exklusiv intervju.

Jag frågar hur hon tyckte att det kändes att skriva om sin egen pappas könsbyte, som hon gjort i boken Mörkrummet, nyutkommen på svenska.

– Ett rejält feministtest. Hans machoaggressivitet, våldet, hotet och kontrollen av min mamma präglade min tidiga feminism. Jag hade inte haft kontakt med min pappa på 25 år när han plötsligt skickade ett mejl och bad mig skriva hans levnadshistoria. 76 år gammal var han inte längre Steve utan Stefánia.

Varför gjorde du som hon ville?
– Jag ville förstå henne. Som journalist kunde jag heller inte motstå. Vår relation förändrades succesivt och blev mer öppen när jag fick tillgång till hennes hemliga, mentala garderob.

Hur påverkades du som feminist i arbetet med att skriva boken?
– Jag blev utmanad och stärkt. Under resans gång fann jag mina rötter och när hon gick bort 2015 hade vi skapat närhet, säger Susan Faludi innan hon skyndar vidare mot scenen.

Under författarsamtalet ventileras sedan bland annat det centrala i Mörkrummet, identitet. Hur Susan Faludis pappa levt ett liv fängslad i olika identiteter.

– Identitet kan vara frigörande som väg till självförståelse men den kan även bli förtryckande och främlingsfientlig om man demoniserar andra. Det lättaste för mig att acceptera var att min pappa blivit en kvinna.

Om ”Trumpland” och läget i USA säger hon:

– Jag skulle gärna komma ut som svensk! Men jag måste vara i USA för att göra som så många andra, bidra där vi uppnår mest effekt.

Under ett annat framträdande samtalade Carl Johan De Geer, den samhällskritiska prästen och tecknaren Kent Wisti och DN:s kulturchef Björn Wiman om satirens gränser. Att Sverige-demokraterna, Donald Trump och Marine Le Pen skapat ny grogrund för satiren är ett faktum.

– Att lyfta upp rädslan, leka med den och göra den ofarlig är satirens främsta mål i dag, säger Kent Wisti som även driver med prästerskapet och kyrkan.

Enligt honom är kyrkan ingen no-go-zone för satiren. Men finns det några fält som är det? Kanske kunde en roast (brännande satir av) nyss avlidne Torgny Lindgren vara aktuellt?

– Nej, varför skulle man göra något sådant, säger Carl Johan De Geer medan Kent Wisti konstaterar att det är viktigt att verka för det goda via satiren och att det har betydelse vem som gör det.

Annelie Brännström Öhman och David Nyman deltog under årets festival. Foto: Yvonne Rittval

Annelie Brännström Öhman och David Nyman deltog under årets festival. Foto: Yvonne Rittval

På omtalade bokcaféet Pilgatan ordnade tidskriften Provins under Littfest en släppfest för nya numret. Det ägnas åt temat skam och arbetarkvinnor i litteraturens Norrland, genom nyskrivna noveller. På plats för ett samtal var författarna Katarina Kieri, David Nyman och Annelie Brännström Öhman, alla tre klassresenärer.

– Skammen flåsar oss i nacken, säger Katarina Kieri, som skriver i stället för att skämmas, medan Annelie Brännström Öhman ironiskt konstaterar att arbetarklass är en pådyvlad ärftlig bristsjukdom och David Nyman inflikar att skammen är att inte kunna reglerna. Det som gör att man böjer huvudet fast man inte behöver.

Men han är nöjd med att skämmas.

– Skammen är en enorm drivkraft. Jag hade aldrig skrivit min debutbok Nerverna utan den.

Närheten till författarna lockar allt fler. Men arrangörerna har inga planer på att låta utsålda Littfest växa ännu mer. Att locka nya målgrupper, män och yngre studenter borde de dock jobba intensivt för – litteraturen angår ju oss alla.

Yvonne Rittvall

Littfest

Umeå internationella litteraturfestival ägde rum 16-18 mars. Biljetterna var slutsålda flera dagar innan. Alla seminarier direktsändes på webben. Årets festival var den elfte.