Johannes Anyuru. Foto: Staffan Löwstedt/TT

Redan i inledningen försätter Johannes Anyuru läsaren i ett mardrömslikt stämningsläge. Huvudpersonerna är på väg att begå en terroristhandling mot en tillställning i en serietidningsbutik.

Göran Loberg ska tala om yttrandefrihet och sitt seriealbum, som inkluderar strippen Profeten. De tre kommer dit med bombvästar och IS-flagga: ”En enda handling kan väcka världen”. Men känslorna imploderar för en av dem, flickan som fått namnet Nour, och förvecklingar uppstår. Nu då? Vill författaren att vi ska känna sympati med terrorister och vill jag ens ge mig in i det?

Fortsättningen blir ett utvecklande möte mellan berättaren, och flickan, som minns (schizofreni, resa i tiden, resultatet av verklig tortyr?) sin framtid. En dystopi, där hatet mot muslimer omvandlar utanförskapsområde till förintelseläger, där de som inte är med oss är ”Sverigefiender”.

Likheter med 1930-talet i dagens samhälle har lyfts på bred front; här fullföljs tanken i en ny tid. Det är kusligt, förskjutningarna känns trots science fiction-inslaget trovärdiga. Författaren letar sig in dagens svåraste frågeställningar utan att backa, spräcker ytan av paralyserande skräck för terrorism.

När den slutliga frågan handlar om att fly landet eller finna hopp lämnar poeten Anyuru inte läsaren i sticket. Terrorismen och hatet å ena sidan; smältvatten, dagisbarn i signalgula väster, grusplaner och vemod å andra. De ögonblick som vi kommer ifrån, som gör livet, ”skimrande smågnabb om praktiska ting som håller samman dagar och kvällar” får betydelse.

En undring bara: Varför poängtera mödrarna i titeln när terroristen själv, Syrienresenären, behöver torka sina egna tårar efter insikten om att det han skjuter mot är sig själv (det ögonblick han kommer ifrån)?

Litteratur

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Johannes Anyuru

Norstedts