LÄS OCKSÅ Nyanlända kan öppna nygammal arbetsmarknad

På söder i Stockholm, bland 1600-talshusen ner mot Riddarfjärden, stretar man sig svettig uppför branta backar och hal kullersten. En hastig blick åt vänster väcker nyfikenheten.

På en oansenlig skylt på en port står det ”pianoverkstad” i fönstret bredvid en liten handskriven skylt, ”flygel säljes” och så ett mobilnummer.

Numret går till Göran Stachewsky. Sedan 1974 har han reparerat pianon och allt möjligt annat i sin källarlokal.

– Vi är inte många kvar i det här hantverket. Några pianostämmare finns det, men det är något annat än att reparera och renovera, säger han när vi klämmer oss in i ett trångt och hemtrevligt väl-organiserat kaos.

En Steinwayflygel upptar ett av rummen. Några andra flyglar står nedplockade i rummet bredvid. Överallt verktyg, en kaffekokare, en burk lim på värmning, trä, någon gitarr, en banjo, en trasig stol. Allt inlämnat för reparation. Stora grova mahognyplankor, en skiva valnöt, rullar med faner och koppartråd.

– Vet du, den här valnöten är från 1700-talet, mahognyn från 1947. Finns inte att få tag på, säger han och för handen över sprick- och kvistfritt trä.

– Det kommer hit folk med älskade prylar som behöver lagas. Trädetaljerna på ett instrument eller en möbel från 1800-talet har behandlats ungefär på samma sätt och jag försöker laga så gott det går, säger han.

Men klaviaturinstrument är det han brinner för.

– Den här flygeln fick jag köpa av förra ägaren när han lämnade sin villa och inte längre hade plats för den, säger han och fingrar närmast kärleksfullt över nybytta strängar.

– Den som vill satsa på det här ska ha tålamod, vara klurig och veta att det inte är något man blir rik på, säger Göran Stachewsky.

– Den som vill satsa på det här ska ha tålamod, vara klurig och veta att det inte är något man blir rik på, säger Göran Stachewsky. Foto: Madeleine Andersson (klicka på bilden för att se den större)

Att Göran Stachewsky skulle bli pianoreparatör var ingen självklarhet. 1968 läste han på Stockholms universitet.

– Som många andra läste jag sociologi, men jag tänkte, hur många med den utbildningen finns det jobb åt? Morfar var båtbyggare, jag spelade själv och gillade att jobba med trä.

– Tänk att få några träbitar, lite metall och strängar att låta så underbart, säger han.

Han sökte och kom in på den hantverkarutbildning som fanns på den tiden. Praktik fick han hos en av Sveriges sista pianotillverkare August Hoffmans pianofabrik i Stockholm.

– Den finns inte kvar längre och det är ett problem. Mycket kan man läsa sig till, men utan praktik är det omöjligt att lära sig yrket på riktigt, säger han.

Genom åren har han haft lärlingar, men ingen har blivit kvar i yrket. Intresset för att reparera pianon är ju något begränsat vid sidan av institutioner, skolor och de som ömt vårdar en släktklenod. Därmed är marknaden också liten. På väggarna finns bevis på tacksamma kunder. En färgglad teckning har hederplatsen ”Tack för att du stemde vårt pjano” har en flicka skrivit.

– Sånt värmer, säger Göran Stachewsky.

Ett piano hörde till som bildningsmarkör för medelklassen under stora delar av 1800- och 1900-talet. Sverige var en av Europas största pianotillverkare med cirka 300 företag. Inget finns kvar i dag.

– Visst krymper marknaden, men det kommer alltid att behövas hantverkare som kan ta sig an en kvalitetsflygel eller pianon, säger han.

Göran Stachewsky tror att hantverksyrken kan vara en ingång till den svenska arbetsmarknaden för nyanlända.

– Många av de kommer hit är skickliga hantverkare, vana att jobba. De skulle kunna komma in med rätt handledning, säger han.

Han fortsätter:

– Den som vill satsa på det här ska ha tålamod, vara klurig och veta att det inte är något man blir rik på.

Det bekymrar nu inte Göran Stachewsky.

– Nej jag har hållit på så länge. Det händer att jag tar mig an ett instrument, där alternativet annars skulle vara att det helt enkelt kastas. Även om jag vet att jag aldrig kan ta betalt vad det kostar egentligen.

Så griper han en gitarr, börjar stränga av den för att kunna öppna bakstycket. En fråga till bara: Efternamnet Stachewsky, var kommer det ifrån?

– Jo farfar var den siste ryske tsarens militärattaché i Stockholm. Så kom revolutionen och han kunde inte resa hem. Han blev kvar, träffade min farmor, gifte sig och blev svensk, berättar Göran Stachewsky.

Men det är en helt annan historia.

Pianorenoveraren Göran

Foto: Madeleine Andersson (klicka på bilden för att se den större)