Harry Schein och Ingrid Thulin

Foto: Staffan Flodquist

Att göra en dokumentärfilm om Harry Schein är ingen dum idé. Framgångssagan fascinerar. Den judiska flyktingpojken – som aldrig förlät sin mamma för att hon skickat honom ensam till Sverige, trots att koncentrationslägret blev hennes död – kom till Sverige med överklassvanor från Wien.

Han blev snabbt kemiingenjör, företagsägare (och rik, genom att sälja det), kulturskribent (bara hans krönikor i DN gör Ingvar Carlsson avundsjuk), filmmagnat. Och vän med makteliten.

Palme-regissören Maud Nycander har återigen grävt djupt i arkiven, och ”Medborgare Schein” (Orson Welles inflytelserika Citizen Kane från 1941 hette för övrigt En sensation på svenska) blir en intressant historielektion om den nu slopade filmreformen; den socialt begåvade förhandlarens idé om en biografavgift och ett filminstitut (där han själv blev chef), i utbyte mot slopad nöjesskatt, och hur han med elitistisk hänsynslöshet fick hela filmvänstern mot sig.

Han var en fin arbetsledare berättar FI:s vaktmästare Olle Medelius, i övrigt består känslan av ett skal kring den gladlynte mannen med avgrundsdjupt mörker inombords, han som var ”en cynisk karriärist, som vi lik förbannat tyckte om” (David Lagercrantz).

LÄS OCKSÅ Intervju med filmskaparna Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan (intervjun finns längst ned i artikeln)

Dokumentärfilm

Citizen Schein

Av Maud Nycander, Jannike Åhlund, Kersti Grunditz
Brennan