dennys bello huvud

LO-förbunden fortsätter att tappa mark. Den fackliga organisationsgraden har minskat med 15 procentenheter för arbetare sedan 2006. Enligt de senaste mätningarna var andelen arbetare som är med i facket nere på 62 procent.

Det är dystra siffror. För det innebär att maktbalansen mellan fack och arbetsgivare förskjuts, till fördel för den senare. I förlängningen innebär det att den ekonomiska eliten kan dra ifrån oss andra. De behöver inte längre ta någon hänsyn till det stora flertalet när facket får mindre att säga till om.

I februari kunde man läsa att inkomstskillnaden mellan eliten och svenska löntagare är den största i modern tid. Enligt LO:s årliga rapport ”Makteliten” har femtio direktörer på svenska storföretag i dag en genomsnittlig inkomst som motsvarar 54 industriarbetarlöner.

Och ännu värre är det ur ett globalt perspektiv. I januari släppte hjälporganisationen Oxfam en rapport som visar att åtta män äger lika mycket som halva jordens befolkning. Enligt borgerlig logik har dessa personer gjort sig förtjänta av denna ofantliga rikedom genom ren ansträngning. Men kan någon verkligen argumentera för att åtta människor slitit hårdare än den fattigaste hälften på den här planeten?

Men det är oftast så det låter här hemma i Sverige när företrädare från högern ska kommentera klyftor i samhället. Har du lite pengar på kontot har du inte ansträngt dig tillräckligt.

Människor har moralisk rätt till de pengar som marknaden ger dem. Därför är omfördelning dåligt. Och arbetarrörelsen ond.

För undersköterskan som sliter varje dag är denna borgerliga logik främmande. Det enda undersköterskan och många andra med arbetaryrken kan förlita sig på för att höja sina löner är kollektivavtal. För till skillnad från många tjänstemän är de mer utbytbara och deras individuella förhandlingspositioner svagare. Oavsett hur hårt de anstränger sig.

I stället är det fackets kollektiva förhandlingsstyrka de får sätta sitt hopp till om de vill få en höjd lön.

Historiskt har maktbalansen mellan arbetsgivare och fack varit någorlunda jämn i Sverige. Den svenska modellen, där dessa två parter kompromissat om löner och avtalsvillkor, har fungerat väl just på grund av denna maktbalans.

Samtidigt som företagen tjänat pengar och Sverige haft en god ekonomisk tillväxt har arbetare också fått ta del av kakan. Reallönen har ökat med 64 procent sedan 1995 enligt Medlingsinstitutets årsrapport. Det är exceptionellt bra.

Men det är också en utveckling som kan få ett slut om svenska arbetare slutar att organisera sig. Det räcker nämligen inte med ekonomisk tillväxt för att alla ska få det bättre. Utan ett starkt fack minskar den rättvisa fördelningen av det värde som skapas hos företag och andra organisationer i Sverige.

Det visar inte minst utvecklingen i USA de senaste tjugo åren. I landet där sex av de åtta rikaste personerna i världen bor har den stora majoriteten inte fått några reallöneökningar överhuvudtaget under dessa två decennier. I stället har klyftan mellan den rikaste procenten och de resterande 99 procenten fått fortsätta hejdningslöst, även under tider av god ekonomisk tillväxt. Så ser tyvärr verkligheten ut i ett land med en svag fackföreningsrörelse.

I februari lanserade LO:s största fackförbund Kommunal sin kampanj ”Kommunal vaknar”. Med hjälp av en robottupp vill de lyfta medlemsdialogen och sätta igång ett förändringsarbete.

Det är bra att Kommunal vågar testa nya vägar. Fackföreningsrörelsen måste börja växa igen. För det är enbart starka fack som kan garantera att klyftorna inte skenar iväg.

Dennys Bello

dennys.bello@arbetet.se
Twitter: @dennysbello