Bistånd ger vinst till bönder – och till storföretag

Det strilar ett lätt regn över Taines och Justina Mwanalubusyas kaffeodlingar. De två änkorna står mellan kaffeträden och håller upp varsin kvist med ljusgröna bönor. De ler vant mot kameran. Det märks att de har visat upp sina odlingar tidigare. 2016 var ett bra år – ja, faktiskt det bästa de båda kvinnorna har upplevt.

– Vinsten från kaffet blev 1 600 kronor var, förklarar de.

Video från YouTube

Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.

Ja, visa innehållet

Källa: https://youtu.be/LisSbV38vQM

Förutom kaffe odlar de också bananer och majs. Men det är kaffet som ger kontanter. Att de ler så vant mot kameran beror på att deras kaffeodling brukar visas upp för andra småbönder i byn som ligger i jordbruksområdet Igale, i Mbeyaregionen i sydvästra Tanzania.

Odlingarna ingår i ett Sidaprojekt som även backas upp av ett nätverk med internationella kaffeföretag där svenska Löfbergs ingår. Byns kaffeodlare har genom projektet bildat en odlingsgrupp som får lära sig om jordbruksmetoder och hur man anpassar odlingar till klimatförändringar. De hjälper varandra också vid skörd och torkning av kaffet.

Mbeyaregionen kallas för Tanzanias kornbod och ligger på 1 500 meters höjd i Rift Valley, den geologiska sprickan som skär genom östra Afrika. Jorden är mycket bördig. Perfekt för att odla arabicakaffe, det kaffe som säljs mest i Sverige. Taines och Justina Mwanalubusyas bor i varsitt hus på gården som de ärvt av bortgångne maken Josta.

– Innan han dog för tre år sedan delade han upp allt mellan oss. Det var bra för nu kan vi försörja oss själva, säger Taines Mwanalubusyas som vet hur vanligt det är att änkor tvingas bort från hus och gård när mannen dör.

Kvinnorna får en stor del av sina inkomster genom att sälja kaffet till en så kallad depotgrupp – en förening som samlar in och säljer vidare kaffe från många små gårdar. Genom att gå ihop i en depotgrupp kan bönderna sälja kaffe direkt till kaffeimportörer och tjäna mer eftersom inga mellanhänder ska ha betalt.

– När det är dags att skörda bären betalar jag bärplockare tio kronor per hink. En bra plockare kan fylla 40 hinkar på en dag, säger David Mwasabwite som är ordförande för depotgruppen som har 450 kaffeproducerande bönder som medlemmar, däribland de två änkorna.

Kaffet bidrar till inkomster för fler än dem som odlar och David Mwasabwite betalar dubbla minimilönen till daglönarna. Projektet som de alla ingår i heter Coffee Farmers Alliances in Tanzania (CFAT) och stöds av Sida. Det liknar många andra biståndsprojekt för småbönder i södra Afrika men det finns en stor skillnad. Detta projekt drivs av International Coffee Partnership (ICP), som är ett nätverk av internationella kaffebolag.

ICP startade 2001 och Kathrine Löfberg är ordförande i både ICP och Löfbergs moderbolag. Löfbergs är ett familjeägt bolag och Sveriges tredje största rosteri.

Svenska ambassaden i Tanzania och de som arbetar med näringslivssamverkan på Sida är nöjda med projektet. Bönderna som deltagit har mellan åren 2013 och 2016 ökat sina kaffeinkomster från 600 till 1 500 dollar per år (motsvarande från 5 700 kronor till 14 200 kronor).

Kritik som lyfts är dock att bönderna skulle kunna tjäna ännu mer om deras kaffe var miljömärkt och ekologiskt. För skörden 2016 tjänade kaffebönderna 20 kronor för varje kilo de sålde. Hade de varit med i Fairtrade hade de fått mer än 25 kronor. Hade de dessutom odlat miljöcertifierat kaffe hade de kunnat få upp till 35 kronor kilot.

Men chefen för CFAT-projekt i Tanzania, Ina Walter, tycker ändå inte att det är ett bra alternativ.

– Nej, certifiering gynnar bara revisorer och certifieringsinstitut. Dessutom får konsumenterna ett dyrt kaffe som smakar dåligt, säger Ina Walter.

Idén med Fairtrade är att bönder garanteras ett minimipris. Med stöd kan de gå ihop och sälja kaffet till ett bättre pris direkt till marknaden. Men för Fairtrade är kritik av de stora kaffebolagen en känslig fråga eftersom Fairtrade säljer sitt certifierade kaffe genom de stora kafferosterierna. De är alltså beroende av dem.

Enligt en källa på Fairtrade vill kaffebolagen helst bara jobba med egna projekt och egna program och därmed undvika certifiering.

Löfbergs är det rosteri som säljer mest Fairtradekaffe i Sverige. På frågan om varför projektet i Tanzania inte arbetar med certifiering svarar vikarierande kommunikationsdirektör Anders Thorén via epost:

”International Coffee Partners skapar möjligheter för småskaliga kaffebönder att organisera sig och utvecklas. Projekten i Tanzania sker i områden där kunskaps- och färdighetsnivån fortfarande är låg och där steget till en certifiering är för stort just här och nu.”

De flesta aktörerna i Tanzania är också eniga om att bönder måste gå ihop och det finns initiativ för att få i gång kooperativ – men få fungerande bondekooperativ har hittills bildats.

Den tanzaniska staten förstörde den kooperativa strukturen, som tidigare var en viktig del i kampen mot den brittiska kolonialmakten, berättar forskaren Jonas Ewald vid Linnéuniversitetet.

I mer än 20 år har han studerat samhällsutvecklingen i Tanzania. Enligt honom föll kooperativen i Tanzania sönder för att det styrande partiet aktivt motarbetade alla parallella strukturer som skulle kunna utgöra ett hot mot det statsbärande socialistiska partiet.

En annan orsak var enligt Jonas Ewald att med marknadsekonomins införande på 1980-talet efterfrågades individuella lösningar. Kooperativen förlorade då sin dragningskraft. Jonas Ewald är kluven till att stora internationella företag nu satsar på att stödja småbönder.

– Visst är det bra om kaffeindustrin kan bidra med att organisera kaffebönderna i Tanzania men jag undrar om det verkligen är starka bondekooperativ de vill ha – eller om det främst är billigt kaffe, säger han.

I Mbeya kämpar Taines och Justina Mwanalubusya och David Mwasabwite med att förbättra kaffeproduktionen. Det är ett hårt liv att överleva på en liten gård.

De får mer pengar för sitt kaffe nu än tidigare. Men ändå räcker inkomsterna och maten de odlar knappt till för dem själva, än mindre till barn och barnbarn. Davids barn har lämnat Igale och kommer sällan på besök. Justina har en dotter som bor med henne. Och Taines har tre barnbarn hos sig. Alla utom ett av Taines sex vuxna barn har lämnat byn för att hitta försörjning på andra orter i Tanzania.

– Mina andra barn vet inte ens hur man använder en hacka och de vill inte jobba med lantbruk, säger Taines Mwanalubusya.

Petter Bolme

• Så påverkar storföretagen biståndet

• Företagen har gräddfil till Sida – facken hålls utanför

• ”Stor risk att biståndet blir ett kommersiellt redskap”

• ”Svårt att veta om det minskar fattigdom”

• H&M: ”Det har varit framgångsrikt”

• Biståndet når 70 miljoner skolbarn

Kaffeprojektet ICP

• International Coffee Partnership (ICP) – är ett nätverk av internationella kaffebolag där svenska Löfbergs ingår tillsammans med Neumann Kaffe Gruppe, Tchibo, Lavazza, Paulig, Joh. Johannson och Franck. Läs mer på sajten www.coffee-partners.org

• Kaffeprojektet har fått beslut om Sidastöd i två omgångar: 2013-2015 var Sidas bidrag 6,7 miljoner, cirka 15 procent av projektbudgeten. Andra givare var Bill och Melinda Gates Foundation, kaffeföretaget Lavazza och Rabo Bank.

• 2016-2019 är Sidas bidrag på 11,4 miljoner kronor, vilket motsvarar hälften av budgeten. ICP, där Löfbergs alltså ingår, bidrar med resten.

Läs mer om samverkan med näringslivet 2011 här

Läs om Sidastrategin för samarbete med Tanzania