Åren 2013 – 2016 var fack och arbetsgivare överens om att lönerna i Sverige skulle öka med totalt 6,8 procent. Så stort var det samhällsekonomiska utrymmet för löneökningar, och mer borde ingen få, betonade parterna.

Det skulle leda till kompensationskrav från andra grupper, med risk för att svensk ekonomi hamnar i obalans.

Men i dag säger flera fackförbund mer eller mindre öppet att de har fått mer än märket. Skolledarna, det största fackförbundet för rektorer, biträdande rektorer och andra skolchefer med drygt 7 000 medlemmar, redovisar sina medlemmars löneutveckling 2013 – 2016 på sin hemsida:

• Rektorer i grundskolan ökade sina löner från i snitt 43 355 kronor i månaden 2013 till 49 051 kronor 2016. Det är en ökning med 13,1 procent.
• Verksamhetschefer och områdeschefer inom skolan ökade sina löner med 13,9 procent.
• Biträdande rektorer i gymnasieskolan höjde sina löner med 12,3 procent.

– Vi ökade lönerna med 4,5 – 4,7 procent per år den senaste treårsperioden, säger Matz Nilsson, förbundsordförande för Skolledarna. Det är vi nöjda med.

– Men i förhållande till lärarna är utvecklingen inte bra. Deras löner har stigit snabbt. Många lärare har lönemässigt passerat sina rektorer.

Statistiken för lärarlönerna 2016 är inte färdig, men den kommer att visa löneökningar en bra bit över märket. Det samma gäller andra tjänstemän inom kommuner, landsting och stat.

Kontrasten är stor till Kommunals medlemmar. Som kollektiv har de haft svårt att ens få ut de 6,8 procent som märket anger.

Men i Sveriges officiella lönestatistik, som Medlingsinstitutet ansvarar för, kommer detta inte att synas. Där redovisas löneökningarna för alla offentligt anställda i klump.

De höga löneökningarna för tjänstemän vägs upp av låga löneökningar för arbetare.

– Problemet har blivit akut i och med att alla tjänstemän i vår sektor gått över till sifferlösa avtal, säger Peder Unander, utredare vid Kommunal. Statistiken döljer omfördelningen från arbetare till tjänstemän. Vi är mycket angelägna om en förändring.

För ett år sedan skrev LO till Medlingsinstitutet och regeringen och begärde att lönestatistiken för offentligt anställda ska redovisas uppdelad på arbetare och tjänstemän, så som redan sker för privat anställda.

Klass är en viktig faktor för att förklara skillnader i lön och löneutveckling, enligt LO.

Medlingsinstitutet svarar i dag nej, med hänvisning till att arbetsgivarna inom SKL inte vill dela upp statistiken på arbetare och tjänstemän.

– Uppdelad statistik skulle kräva parternas medverkan. När det finns ett motstånd vore det olämpligt om Medlingsinstitutet ändå skulle genomdriva en sådan förändring, säger Carina Gunnarsson, generaldirektör för Medlingsinstitutet, som också hänvisar till att uppdelad statistik skulle medföra extra arbete och kostnader.

LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson är besviken.

– Medlingsinstitutet gömmer sig bakom att det finns ett statistikavtal mellan SKL och facken, som säger att parternas statistik inte ska offentliggöras. Det är fegt. Medlingsinstitutet har ett eget ansvar, säger Torbjörn Johansson.

– Det är viktigt att veta att lönesatsningar kommer till rätt grupper. Om det centrala avtalet säger att Kommunals medlemmar ska få 2,2 procent, och de sedan bara får 1,8 procent, så har någon annan fått pengarna. På hela den övriga arbetsmarknaden går det att följa var pengarna hamnar, men inte i kommunerna, som bekostas med skattemedel. Det är dåligt, säger LO:s avtalssekreterare.

Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund tycker att beskedet är ”tråkigt”.

– Det är viktigt att lönestatistiken är transparent, säger Lenita Grandlund, som fortsätter:

– Trots att det råder brist på undersköterskor och skötare har Kommunals medlemmar som kollektiv haft negativ löneglidning. Vi har inte fått ut de löneökningar som anges i de centrala avtalen. Medan tjänstemännen, som har sifferlösa avtal, har fått väldigt bra utväxling. Kommunals löneökningar har fungerat som golv för övriga grupper. Den otydliga statistiken har underlättat den utvecklingen.