Lägger vi ihop Alliansens alla förslag om bostadspolitiken framträder en klar bild. Hög standard och lugna smultronställen till de högavlönade och en återgång till trångboddhet och loppor för de lägst avlönade.

Och övriga får slåss om allt däremellan.

Det borgerligt styrda landstinget i Stockholms län vill låta bebygga stränderna på de mest exklusiva öarna i Stockholms skärgård och stänga av dem för alla andra besökare. Liberalerna fick häromdagen med sig övriga Allianspartier i riksdagens civilutskott för att uppmana regeringen att strunta i bullernivåer så att människor kan packas lättare på platser som i dag anses som obeboeliga. Och Centerns ungdomsförbund upprepade det gamla allianskravet att införa marknadshyror.

Alla dessa förslag ökar segregationen på bostadsmarknaden.

Men vad sker då i verkliga livet, utanför Alliansens drömvärld om segregerat boende och marknadshyror?

I veckan släppte Statistiska centralbyrån siffrorna över förra årets bostadsbyggande. Under 2016 påbörjades 63 100 lägenheter. Det är den högsta siffran sedan 1990 och långt över de nivåer som byggdes under åtta års alliansstyre.

Den rödgröna bostadspolitiken är alltså per definition mest lyckad för att skapa bostäder. Alliansens marknadslinje är däremot säkert bäst på att skapa segregation, loppbett och utanförskap.