På Expressens debattsida kan vi på torsdagen läsa att arbetsmarknadspolitiska talespersoner från Alliansens fyra partier vill lägga ner Arbetsförmedlingen av det skälet att myndigheten bland annat inte kan fullgöra sitt uppdrag. Det är lättvindigt att säga att man ska lägga ner en myndighet då den inte fungerar, men vad vi i stället behöver göra är att ställa frågan varför dagens utbredda kontrollsystem inom myndigheten inte fungerar, och framför allt inte leder vidare till jobb?

Lösningen ligger inte i att lägga ner Arbetsförmedlingen utan att i stort kritisera hela den människosyn som utgör grunden till själva misslyckandet. Vi bör ställa oss frågor som vad individen upplever som meningsfullt och utgå från det vid skapandet av nya arbetsmarknadsreformer.

Det jag efterlyser är en djupare problematisering kring frågor om dagens och framtidens arbetsmarknad, där frågor om våra lönearbetens meningsfullhet måste få ta plats. Bör de som nu prioriteras i egenskap av att vara lönearbeten? Finns det annat meningsfullt arbete vi bör ägna oss åt, och hur kan det se ut?

Sociologen Zugmunt Bauman menade att vi måste lämna vårt nuvarande arbetsetiska perspektiv, där lönearbetet står i centrum, för ett livsetiskt perspektiv där garantier för överlevnad tillkommer individen i egenskap att vara människa. I en sådan förändrad syn på människan står det fritt för individen att utveckla sina kapaciteter och sitt engagemang.

Ett första steg mot modern förändring skulle kunna vara att utveckla det arbetsvillkor som ligger till grund för a-kassans 300 dagar till att berättiga universitetsstudier och eget företagande under hela perioden. För att minska dagens ökande sjukskrivningstal är det av en absolut nödvändighet att de första stegen mot denna typ av reformer tas snarast.

Vi behöver en djupgående diskussion kring vårt moderna arbetsliv och de förändringar samhället står inför. Många anställda idag dras med osäkra bidragsjobb, timanställningar projektanställningar osv. Det är tendenser som dessa professor Guy Standing från Londons universitet pekar på då han beskriver framväxten av ett prekariat utan gemensam grupptillhörighet. De ekonomiska rättigheterna för individer i denna grupp minskar.

Vi behöver diskutera:

• En gemensam dialog om det moderna arbetslivet som svarar på frågan vilket arbete vi tycker att det finns ett direkt värde i att det ska fortsätta ska utföras av människor och vilka arbeten vi kan tillåta att det automatiseras. Var går gränsen för automatisering och inom vilka sektorer?

• Hur ska ett förändrat skattesystem ska vara konstruerat som på sikt kan komplettera och ersätta delar av vår inkomstskatt? Robotiseringen sker nu och ska ersättande av mänsklig arbetskraft bara för den skull minska statens intäkter?

• Är bidragsanställningar till summan av 20-21 miljarder försvarbart för att få arbetslösa människor i arbete? Kostnaden för bidragsanställningar motsvarar lika mycket som kostnaden för polisväsendet i Sverige.

Hur ska a-kassan vara utformad för att svara mot förändringarna på arbetsmarknaden? Vi kommer gå från arbete till studier till arbetslöshet och tillbaka till arbete igen. Dessa moderna tendenser missar våra politiker helt och förstår inte allvaret i när de lägger fram nya arbetsmarknadspolitiska förslag.

Vad ska vi göra med arbeten som inte upplevs meningsfulla att utföra i en värld där ny teknik snart kan ersätta en mycket stor andel av den mänskliga arbetskraften? Hur ser vi på den frigörelse av tid som blir följden? Vi behöver tänka annorlunda i stället för att ha snabba lösningar på viktiga arbetsmarknadspolitiska frågor.

David Lindh, Anställningslösa i Förening, Malmö