Moderaternas flirt med Sverigedemokraterna döms ut av flera tidigare tunga Moderater. Hellre ett samarbete med Socialdemokraterna, menar den tidigare försvarsministern Mikael Odenberg och flera andra före detta M-ministrar ger honom ett visst medhåll. Inte heller Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven vill helt avfärda förslaget.
Men hur bra är egentligen denna udda kombination för landets arbetare?
Fackligt finns inte mycket att hämta från Moderaterna politik. De ”förstajobbetanställningar” som Moderaterna vill införa ska inte behöva några kollektivavtal, anser partiet. Till skillnad från de statligt subventionerade jobb som redan finns, som yrkesintroduktion och instegsjobb, vill Moderaterna inte heller ha någon nedre gräns alls för hur låga löner företagen ska få sätta. Moderaternas förstajobbetanställningar ska dessutom vara totalt befriade från alla former av anställningsskydd.
Nej, det är inte direkt någon arbetarvänlig politik. Moderaterna har också en speciell linje när det gäller kompetensförsörjning för arbetaryrken.
Efter millennieskiftet pendlade antalet vakanta tjänster runt 40 000 lediga jobb. Nu är de uppe i 115 000 lediga jobb. Bristen på utbildad arbetskraft inom LO-området är skriande och för varje jobb som står vakant går vi miste om möjlig välfärd. Trots detta är Moderaternas främsta förslag inom kompetensförsörjningen att skapa 150 000 nya enkla och framför allt lågavlönade jobb, främst inom tjänstenäringen, inte att utbilda till de jobb som står vakanta. Där facken ser en blivande kompetent undersköterska eller larmtekniker ser Moderaterna hellre en tjänsteande som väskbärare eller städerska.
Och ännu svårare är det att föreställa sig ett samarbete runt marknadens intåg i välfärden. Medan Socialdemokraterna långsamt börjar inse marknadens negativa inverkan på den grundläggande resursfördelningen av vård, skola och omsorg är marknadiseringen av dessa sektorer själva vitsen med en moderat välfärdspolitik.
Med två så skilda världsbilder kommer varken Socialdemokrater eller Moderater att kunna få igenom särskilt mycket egen politik i ett samarbete. Och den politiska förlamning som då riskerar att uppstå kan vara farlig.
Ett talande exempel är vårt grannland Finland. Med en snarlik situation i valet 2011 som den i Sverige i dag bildades en bred samlingsregering där de två största partierna, Socialdemokraterna och konservativa Samlingspartiet, ingick.
Under de fyra år som följde försämrades såväl ekonomi, arbetsmarknad och företagens konkurrenskraft utan att höger och vänster kunde enas om en strategi. Den nödvändiga politiska handlingskraften uteblev.
Och i valet 2015 rasade både Samlingspartiet och Socialdemokraterna ihop. Valets stora vinnare och största parti blev i stället finska Centerpartiet som i dag leder en borgerlig koalition med populistiska Sannfinländarna som regeringspartner.
För svenskt vidkommande kan ett valhänt och förlamat samarbete mellan S och M få samma konsekvenser, och i sin jakt efter alternativ till ett samarbete med SD överskattar nog de moderater som nu öppnar för ett M-S-samarbete möjligheterna att nå särskilt konstruktiva resultat.
Det är inte fel att försöka hitta pragmatiska lösningar i ett oklart parlamentariskt läge. Men den mest effektiva lösningen för dagens situation, Decemberöverenskommelsen, Dö, har de borgerliga partierna redan skjutit i sank. Om vi tolkar Odelbergs och övriga exministrars utspel som ett försök att återuppliva Dö ska vi vara tacksamma.
Men troligen är nog utspelet mer ett tecken på den desperation som Anna Kinberg Batra har skapat i Moderaterna.
